Alla män behöver troligtvis fadersfigurer. Det är något som ett antal filmer och böcker tutat i oss under årens lopp. Om nått går fel i en ung mans liv är det oftast just bristen på en positiv manlig förebild som lyfts fram. Frågan är dock om män lika väl som de behöver förebilder också har ett behov att vara fadersfigurer åt någon annan. Det är ett behov som säkerligen växer sig starkare ju äldre man blir. Får man inga andra barn, kan man ju alltid hitta andra att projektera sina faderskänslor på. Detta är frågor som tas upp i det lågmälda men utmärkta amerikanska dramat Off the black som just nu visas på Stockholms filmfestival.

Nick Nolte spelar den lätt alkoholiserade och bittre basebolltränaren Ray Cook som bor i en liten amerikansk småstad. Livet blev inte som han hade tänkt sig, då han nu i övre medelåldern befinner sig mitt i en sjabbig och ensam tillvaro. En natt vandaliserar några killar hans hus och han tar en av dem Dave (Trevor Morgan) på bar gärning. Från början vill han bara att Dave ska betala tillbaka för förstörelsen men sakta men säkert växer ett ömsesidigt behov fram. Ray får någon att kanalisera sina faderskänslor till vilket Dave vars pappa (Timothy Hutton) är frånvarande, inte är helt avvisande. Allt ställs på sin spets då Ray ber Dave att följa med som hans ”son” till sin kommande highschool reunion.

Ray Cook är en roll som Nick Nolte var född till att spela. Han ger karaktären både psykologisk och fysik trovärdighet. Han sluddrar, mumlar och formligen är Ray att man glömmer bort att han spelar. Säkerligen har hans eget alkoholmissbruk och halvt avsomnande karriär bidragit till att han gör en sådan fantastisk insats. Ray Cook är ingen rakt igenom trevlig person men man få ändå sympati för honom. Trevor Morgan är lika bra han. Han spelar en förvirrad tonåring som hanterar sin besvikelse över sin pappas agerande genom att ty sig till Ray. Skådespeleriet och en underliggande lite torr humor gör Off the black till en film som vinner i längden. Regissören James Ponsoldt gör en rakt igenom imponerande långfilmsdebut här. Vilket definitivt ger förhoppningar om fina filmer i framtiden. Off the black visar på en omtanke om trasiga personer och ett suveränt handtag med skådespelare. Vi får bara hoppas att filmen får svensk biodistribution.