Senga Wilson (jo, hon ska visst heta så) är ute och nattkör med rebelliska tonårsdottern Nat. Den senare har tillbringat dagen hos fadern Marek, vilket antagligen gjort ex-makan svartsjuk. De har uppenbarliga kommunikationsproblem, inte bara på det verbala planet. Dessutom passerar de en trafikolycka just som den hänt, och där mystisk bärgningspersonal tittar skumt på dem.

Efter att nästan ha kört och krockat då Senga nickade till vid ratten, stannar de till på ett fik för en paus. Omedelbart sätter storgrälandet igång, och innan Senga hinner fatta det, har Nat rymt med en nyvunnen väninna, en lifterska som just kommit hem från en längre resa, inte bara i rummet (Indien), utan troligen även in i sig själv (så säger ju alla som varit i det "mystiska" Indien, men det enda som är mystiskt är att de äckligt rika inte betalar skatt...). De försvinner tillsammans med några killar i en minivan, och den desperata Senga försöker nu med alla gängse medel hinna ifatt fordonet, och larmar även polisen. Som dock verkar mer intresserad av att göra noggranna anteckningar för framtida arkivering. Så hon får nog klara sig på egen hand, tycks det. Och det visar sig snart att Indienfarerskan och hennes vänner är medlemmar i nån sorts sekt där den självutnämnde ledaren Father regerar med järnhand (Charles Manson och hans undersåtar åkte också planlöst omkring i en van innan de slog sig ner i en något förvånad Dennis Wilsons hem). Med trug, hot, droger, sex och löften om en ny dimension i tillvaron lockar de till sig vilsna ungdomar (helst tjejer) var de drar fram. Och det behöver man inte åka till Indien för, numera hittar vi ju såna trevligheter även här

Octane är en rätt besynnerlig historia, men jag gillar den till skillnad mot reklamfilmaren Marcus Adams första film Long time dead för några år sen, en film som bestod till 100% av återvunnet material från nåt soprum. Octane, som fick heta Pulse på amerikansk DVD, är raka motsatsen med sin fräscha berättarstil och det läckra fotot. Här lyser verkligen hans bakgrund som reklamfilmare igenom, sagt i dess positiva bemärkelse. Han har verkligen fått ut allt och lite till ur den rutinerade Stephen Volks ganska magra manus (denne debuterade redan 1986 med manuset till en av Ken Russells många märkliga filmer, Gothic), och med sin finurliga berättarteknik hålls intresset uppe hela tiden. Till stor hjälp har han även haft av bröderna Hartnoll i technorockbandet Orbital, ett av få technoband jag kan lyssna på (The Orb är det andra...), och vars soundtrack jag innehaft på CD i nåt år utan en tanke på att det var från just denna film (de gjorde ju tidigare även musiken till bioversionen av Helgonet, 1997).

25-årige Bijou Phillips (Bully), dotter till John (1935-2001) i The Mamas and the Papas (och en av initiativtagarna till och organisatörerna av The Monterey International Pop Music Festival i juni 1967) syns i rollen som lifterskan, och hon är ett fullgott budget-alternativ till Brittany Murphy för den här typen av roller. Nat spelas av  för mig okända Mischa Barton, medan föräldrarna spelas av Madeleine Stowe (var har hon varit?) och - Samuel Fröler, minsann! Jodå, hela 60 sekunder är han med i filmen...nåja, kanske ytterligare nån minut då, som polack! Brittiskan Barton, 19, kommer för övrigt i amerikanska komedin The OH in Ohio i höst, filmen där Danny De Vito (!) ska hjälpa Parker Posey hitta G-punkten. Nästa år syns hon förresten remaken av Pier Paolo Pasolinis uppmärksammade Decamerone, efter den italienske medeltidsförfattaren Giovanni Bocaccios roman (på den tiden visste de säkert var G-punkten sitter, alltså mellan kommatecknet och bindestrecket...)!