Och tranorna flyga är en vacker kärlekssaga i svartvitt som utspelar sig i andra världskrigets Sovjetunionen. Veronika och Boris är tvenne förälskade ryssar på dryga 20 som planerar för ett liv tillsammans när kriget bryter ut och Boris försvinner. Han har, Veronika ovetande, anmält sig frivilligt för att "bekämpa fascismen" som det hette inom sovjetfilmen. När Boris ska dra ut i krig missar Veronika att ta avsked, och kastar förtvivlat ett paket med bröd efter honom, men han ser inget i kaoset vid järnvägsstationen. Föga anar Veronika att detta ska bli det sista hon ser av honom.

Redan innan krigsutbrottet har Boris kusin Mark flörtat i smyg med Veronika, men med tiden övergår dessa uppvaktningar i mer handfasta närmanden, och under ett flygangrepp passar han på att "övertala" Veronika om hans förträfflighet, och hon ger upp, mest för att Boris inte hört av sig sen han drog i fält. När de dan därpå meddelar att de ska gifta sig är det ingen i Boris familj som precis jublar över saken - hon ses tvärtom som en svikare av dem alla. I samma stund få vi följa Boris då han - på sovjettypiskt filmmanér, inte helt olikt det hollywoodska för övrigt - heroiskt räddar en krigskamrat ute på slagfältet, bara för att själv bli dödad av en förlupen kula. När Veronika nås av detta sorgens budskap har hon och Mark evakuerats till Sibirien, och deras redan tidigare ansträngda förhållande är nu på upphällningen. Veronika erhåller sitt första och enda brev från Boris genom krigskamratens försorg, medveten om att hennes älskade redan är död.

I detta i och för sig banala kärleksmelodram är kriget bara nåt obehagligt som avbryter den vardagloga lunken, nånting nödvändigt ont som måste genomlidas innan man går vidare med sina liv. Men filmen erbjuder ett alldeles fantastiskt foto (regissören var tidigare fotograf, så det känns bara logiskt) och ett slags expressivt uttryck i berättandet, där kameran exempelvis i filmens inledning halsbrytande följer de älskande tu uppför sirliga trappor och genom trånga gränder i ett vårvackert Moskva, och man kan förstå att filmen bedårade den europeiska (och amerikanska!) biopubliken mitt i det kalla kriget 1958, och erhöll Guldpalmen i Cannes detta år. Och i Ryssland har filmen för några år sen utsetts till "Århundradets kärlekssaga", liksom huvudrollsinnehavarna prisats för sina insatser. Den fantastiskt vackra och oskuldsfulla Tatjana Samojlova är som skapt för rollen som Veronika, och jag kommer närmast att tänka på aktriser som Harriet Andersson (f. 1932) som den sensuella och farliga 20-åringen Monika i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika (1953), eller vackra och bräckliga amerikanskan Jean Seberg (1938-79) i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (1960). Tatjana, idag 70, är för övrigt brorsbarnbarn till den store Constantin Stanislawskij, skaparen av den lärometod för skådespelare och lärare inom teatern som idag kallas "metoden" och som anammades i USA av lärare som Stella Adler och Lee Strasberg, och av skådespelare som Marlon Brando och Gregory Peck.

Tyvärr är översättningen till svenska nästan lika usel som på Öknens vita sol, så räddningen blir, liksom på den filmen, det engelska soundtracket med svensk text för formens skull. Och man häpnar över hur "farbror Fedja" kan bli "gubbe Fedja", och "Leningrad" förvandlas till "Stalingrad".