Soderberghs nyinspelning av den klassiska kuppfilmen Ocean’s eleven fick ett på det hela taget positivt bemötande av kritiken, men själv tyckte jag den var ganska medioker. Hyfsat underhållande för stunden, visst, men jämfört med originalet sämre på så gott som samtliga punkter. Uppföljaren är än mer full av stora skådespelare och känns ändå ofta som vore den en B-film. 

Mästertjuven Danny Ocean och hans medhjälpare från den första filmen möts här återigen, för att ta itu med ett stort gemensamt problem. Casinoägaren Benedict som de bestal på 160 miljoner dollar har nämligen fått reda på vilka de är och var de befinner sig, och nu vill han ha sina pengar tillbaks inom två veckor – med ränta. Hastigt och lustigt drar gänget så till Amsterdam där de känner en storhälare vilken kan hjälpa dem med jobb. Fast Rusty som föreslog att de skulle bege sig just dit har också personliga skäl för att vilja vara där. Närmare bestämt är det, precis som för Danny i den första filmen, en kvinna ur det förflutna som hägrar. Och för att göra saken lite extra komplicerad är kvinnan ifråga polis. Dock är inte detta det enda problem gruppen ställs inför i Amsterdam, för deras stora kupp här går i stöpet genom att någon annan hinner före till det åtråvärda objektet. Men denne andre, Natträven kallad, erbjuder Danny ett vad: lyckas Danny och hans gäng stjäla Fabergés berömda kröningsägg före honom själv ska han betala deras skuld till Benedict.

Faktum är att har man några som helst krav på trovärdighet så är filmens intrig rent plågsam. För de samband mellan saker och ting som efterhand uppenbaras är oerhört långsökta och stöldteknikerna som används tycks mig höra hemma i en sjunde klassens ungdomsdeckare. Och lyckas man mot förmodan blunda för dessa brister så är filmen ändå inte särskilt spännande. Den lilla behållning den trots allt ger kommer sig mest av att den inte tar sig själv på särskilt stort allvar. Detta blir inte minst tydligt på slutet då Dannys hustru Tess tvingas låtsas att hon är Julia Roberts, vilket ju är kul med tanke på att Tess spelas av den riktiga Julia Roberts. (Sångaren Lou Reed gjorde, om jag nu inte minns fel, en liknande sak i Blue in the face då han spelade sin egen dubbelgångare.) Lite trevligt är det väl för all del också att se ett antal kända europeiska skådespelare i större eller mindre roller. Bland annat är vår egen Johan Widerberg med, om än bara i en helt kort scen där han viskar ett meddelande i Catherine Zeta-Jones öra.

För Soderbergh som genom åren gjort så många bra filmer är detta rimligen en film han skulle vilja ha ogjord, en smutsig fläck på hans goda rykte. Jag känner mig snäll då jag ger den en tvåa i betyg.