Som en bärande vägg i helhetsbygget av Werner Herzogs och Klaus Kinskis konstnärliga samarbete är Nosferatu en lika värdefull tillgång som tidiga mästerverket Aguirre eller den senare Fitzcarraldo (som i alla år förblivit en värdefull filmikon för mig att ständigt återvända till). Herzogs känsla för naturalism i sina miljöskildringar och ett av-mytologiserande av berättelser alltför ofta porträtterade i skimmer av omsusade legender ger filmen ett egenvärde i sig – något fullkomligt Herzogskt. För den som känner denna tyska regissörs övriga verk skulle det vara otänkbart efter en halvminut att inte känna igen hans handlag. När Bruno Ganzs Jonathan Harker rider igenom det karpatiska landskapet och stannar upp vid en liten bondgård äger scenen ingen annan biintrig än att han tillåts vila en kort stund. Popol Vuhs änglaaktiga musik fortsätter, likt en symfoni från bergen. Ganzs ryttare slappnar av och ger inget sken av fruktan. Det finns överhuvudtaget inget olycksbådande. Inga ylande vargar, inga svarta korpar i sikte. Han är ett barn på väg att lära sig livets mer obehagliga element och närmast omfamnar det hela av ren nyfikenhet.

Herzogs bearbetning av Dracula-legenden är som titeln anger mer kopplad till F.W. Murnaus rysarklassiker från 20-talet än den brittiska massproduktion som skedde under 60-talet. Dracula är ingen vital erotisk gestalt med charmfullt anlete, utan en försjunken kutryggig och mager Kinski som, likt sin föregångare Max Schreck, till synes är i färd med att ruttna samman. Adjanis undersköna Lucy är förvisso så där gotiskt änglavacker som genren påmanar kvinnorollen, men snarare förstummas än skriker gällt i sitt uttryck av bävan. Och den traditionella hjälterollen hos Van Helsing (bäst gestaltad av Peter Cushing) ersätts av en logiskt rationell vetenskapsman som förnekar det vampyriska in i det sista. Jag välkomnar alla dessa faktorer framför vitlök och vigvatten. Herzog gör ett hedervärt försök att testa mytens kärna – det romantiska och psykosexuella – framför ren ryslighet (vilket inte existerar i denna version), men lyckas enbart med att göra den totalt livlös.

Ett stort problem med Herzogs Nosferatu är att den fäktar efter att ersätta mytologiserandet med en oförädlad känsla av realism. Kostymer och miljöer är i sin tidsprägel vackra att skåda. Men tyvärr kopplar han inte samman denna naturlighet med det högst teatrala tilltalet hos såväl Adjani som Kinski. Deras överspel hänger inte ihop med filmens övriga karaktär. Kinski försöker imitera Schrecks spöklikhet, men misslyckas eftersom Herzog inte använder sig av Murnaus känsla för bild- och ljuslösningar. Kinski må se creepy ut, men kommer aldrig i närheten av Schrecks stegande uppför trappan. Samtidigt kämpar Ganz med att göra det totalt motsatta – göra avkall på samtliga sina uttryck och nästan agera stumt. Resultatet blir att man förvånas av att han faktiskt har blod i sin kropp.

Vad som saknas i Herzogs Dracula-film är en helhetsstruktur. Små separata sekvenser lyser igenom, främst mellan Kinski och Ganz på slottet och när den tyska staden Wismar senare invaderas av råttor, vilket kopplar samman vampyrmyten med pesten. Men i all strävan efter att med ett förenklat tilltal ge Dracula en autentisk prägel verkar Herzog glömma en sak. Det finns ingen passion, ingen lusta. Grevens telepatiska attraktion till Lucy blir smått mekanisk och gör den klimaktiska "romansakten" till alltför trivial. Kanske blir det i slutändan en insikt om att samarbetet Herzog och Kinski emellan inte enbart bjöd på laddade temperament och magiska resultat. I viss mån fanns där även en tanklöshet om val av ämne och fokus, något som Nosferatu tyvärr överexponerar.