Det känns inte speciellt svenskt när filmen drar igång i högsta hastighet med rån, gisslandrama och mord på en jultomte.

Kriminalinspektör Johan Falck (Jacob Eklund) är på väg till sin älskarinna med en påse hamburgare mitt på självaste julaftonen. På vägen dit upptäcker han att ett rån mot en juvelbutik är på gång och rycker naturligtvis in på ledig tid. Detta övergår i en biljakt och ett gisslandrama, och sådana brukar ju inte sluta lyckligt, men det finns tre överlevande vittnen som alla ser ansiktet på mördaren som försvinner i den mörka Göteborgsnatten.

De rutinerade skurkarna är dock svårfångade även i denna film och saken blir ju inte lättare när de ovärderliga vittnena har kniven på strupen efter ett samtal med stenansiktet Leo Gaut (Peter Andersson) som är den stora skurken. Johan Falck som själv hamnar innanför lås och bom efter en konspiration har inget att förlora och rymmer därför i hopp om att själv kunna ta fast bovarna.

Man blir lite förvånad när huvudpersonen och kriminalinspektören Johan Falck ter sig som helt vanlig Svensson. Han är inte alkoholiserad, inte frånskild, inte lastgammal och spelar inte saxofon? Han är mer en kille som vill upprätthålla lag och ordning, en kille som har ett stort hjärta och som bara vill väl.

Filmen är spännande och hela tiden ställer man sig frågan vem den informationsläckande mullvaden är och svaret får vi inte förrän långt in på slutet.

Regissören Anders Nilsson försöker sig på en svensk actionfilm i Hollywood-anda utan några djuplodande karaktärer och satsar helt och hållet på ren och skär underhållning, och det lyckas han ju också med. Filmen är tekniskt riktigt bra och skådespelartruppen där de äkta makarna Jacob Eklund och Marie Richardson spelar mot varandra är god. Peter Andersson som spelar den onde Leo Gaut är en mycket duktig och mångsidig svensk skådespelare som gör den bästa insatsen i filmen.

Det är svenskt, det är spännande och det är bra skådisar. Vad kan man mer begära en regnig sommar?