Jag tycker som alla andra att Six feet under, Sopranos och Carnivale är fantastiska TV-serier. Rodrigo García, som har varit regissör på alla tre av dessa, har gjort en del filmer, men ingen som kommit lika långt fram i mediebruset som Nine lives. Filmen bygger på en gammal ide som man har sett förut – man får följa nio kvinnors liv vars banor sedan på ett väldigt finkänsligt sätt, korsas. Idén om att låta historierna ta tio minuter var tilltalar mig och såvitt jag ser finns det inte några klipp alls i scenerna. Filmen tar upp allt från fängelsekunder till bröstcancerpatienter. Man får vara med om ett smärtsamt möte mellan två gamla älskare som numera är gifta.

Utan att avslöja för mycket, är det svårt att prata om Nine lives, men det känns verkligen som att man får vara med om nio väldigt intressanta livsöden. Och även om varje bit bara är tio minuter känns det som att man får veta väldigt mycket om karaktärerna – Camille med sin bröstcancer och förstående man; Maggie med sin rädsla för döden; Diana med sina uppblossande kärleksbekymmer; Lorna med sin problematiska kärleksaffär; Sonia som inte kan kommunicera med sin man; Holly som måste tillbaka till sitt föräldrahem för att göra upp med sin far; Samantha som inte får växa upp för sin överbeskyddande mor och handikappade far; Sandra med sin frustration över att sitta i fängelse och Ruth som inte riktigt kan bedra sin man utan att ringa hem. 

Nine lives är en intensiv film med fantastiskt fint skådespeleri och det känns som att varje historia är väldigt personlig. En detalj som jag blir glad av att få veta är att alla huvudrollsinnehavarna har rättigheterna till sin bit så att det inte finns några bolag som kan köra över skådespelarna. Det är otroligt vilken nerv García har lyckats skapa i alla scener. Att få ut så mycket av en tagning kräver enormt förarbete och det lyckas för en gångs skull. När man gör en film som den här är det svårt att inte hamna i det farliga episodfilmsfacket, men det känns aldrig som att det finns en riktigt svag länk och det är intressant hela vägen till slutet.

Denna recension publicerades först i samband med Stockholm Filmfestival 2005-11-23.