Nine queens är en argentinsk film, väldigt framgångsrik på hemmaplan och mångfaldigt prisbelönad när den kom för tre år sen. Handlingen tilldrar sig under kanske 24 timmar i huvudstaden Buenos Aires, där smårufflaren Juan möter erfarne bluffmakaren Marcos. Juan hakar på Marcos för att se och lära, och de börjar med att lura av folk växelpengar i butiker och på kaféer.

Vid ett middagsbesök på en restaurang ringer Marcos syster upp honom och ber honom komma till hotellet hon jobbar på. Väl där sitter en annan, gammal svindlare, Sandler, och hans hälsa är inte alls bra. Han avslöjar en planerad kupp som involverar falska - och äkta - frimärken, gamla tyska märken från Weimarrepublikens dagar. Nio till antalet, och alla med samma motiv, en drottning. Sandler erbjuder Marcos att i hans ställe utföra bedrägeriet, då han själv är för sjuk. Marcos ställer upp - mot  90% av vinsten. Givetvis går saker och ting snett, och just som man tror man vet vad som ska hända härnäst, just när man tror man vet vem som lurar vem, uppstår en ny twist, en ny vändning och man blir inte riktigt klok på hur det ska gå.

Även om filmen i mångt och mycket påminner om David Mamets filmer, innehåller den lite för många, osannolika sammanträffanden för sitt eget bästa, och den är inte alls lika skärpt som Mamets alster i den här genren, som smått mästerliga En bricka i spelet (1987), eller Konspirationen tio år senare. Nä, det ligger närmare till hands att jämföra Nine queens med Falskspel, som släpptes på video i somras. Som en Mamet light, ungefär.