Nylanseringar av halvgamla klassiker har vi sett många av under de senaste åren, och ännu fler är på väg. Nästan alltid med några scener instoppade vilka inte fanns med i originalversionen, antingen tidigare bortklippta eller så helt nya. För två år sedan drabbades lågbudget skräck-klassikernas klassiker Night of the Living Dead av en sådan nylansering. Nu släpps den versionen på video här i Sverige.

Originalet gjordes av George A. Romero 1968, i svartvitt, och blev snart en kultfilm. Den handlar om tre män, tre kvinnor och en sårad liten flicka som efter att ha attackerats av zombier (känns igen på sin stelbenta gång) söker skydd i ett ödsligt beläget hus. Kring vilket en ständigt växande skara återuppståndna döingar slår en järnring, med en enda tanke i sina mosiga hjärnor: Döda! Och all kontakt de belägrade har med yttervärlden är genom radion och TV:n, för telefonlinjen är, givetvis, bruten. Fast på så sätt får de i alla fall veta att de nyligen döda återuppstått över hela östra USA, att panik råder, att zombierna äter människokött och så småningom också att strålningen från en satellit tros ha orsakat det hela.

Det är en potentiellt mycket spännande situation. En liten, isolerad grupp människor omringade och utan något större hopp om undsättning. Situationen har mästerligt utnyttjats i t.ex. John Carpenters Assault on Precinct 13 och i Stephen Kings novell Dimman (där huvudpersonerna ju är omringade även när de förflyttar sig), liksom i otaliga western-filmer. Men här funkar det tyvärr inte så bra som det borde, och filmen i sin helhet är snarare långtråkig än spännande. Delvis därför att zombierna helt enkelt inte är särskilt skrämmande. De är långsamma, lätta att slå ihjäl och rädda för eld. Med några facklor, improviserade brandbomber och spadar eller hackor att slå med borde en utbrytning alltså inte vara något större problem. Dessutom får man ganska snart veta att läget ute i landet är under kontroll, vilket allvarligt reducerar den hotfulla domedagsstämning filmen i början trots allt lyckats bygga upp. Och det kan inte förnekas att själva det filmiska hantverket brister på mer än en punkt. Ibland får man rent av Plan 9 from Outer Space-vibbar. Sånt är inte bra.

Men givetvis skulle inte Night of the Living Dead ha fått den status bland skräckfilmsfantasterna den idag har om den inte hade vissa kvalitéer. Man får dock vänta ganska länge på den riktiga behållningen. Vad jag syftar på är den smått surrealistiska scen där zombierna festar på människokött och den scen kort därefter där de till sist stormar det belägrade huset. Innan dess… Tja, zombier är ju omöjligt helt fel och det finns en del snyggt kameraarbete som för tankarna till gamla stumfilmer, men mer är det egentligen inte.

Vad beträffar ändringarna i 30th Anniversary Edition, vilka gjorts av Romeros medförfattare John A. Russo, består de huvudsakligen av ny inledning och nytt slut - i båda fallen nyinspelat material. I inledningen får vi se den första zombien, en precis avrättad barnamördare, uppstå från de döda. På slutet stiftar vi närmare bekantskap med en smågalen predikant med coolt skägg, och så blir det lite extra zombie-slakt. Bortsett från zombie-slakten och skägget är det inget som tillför filmen det minsta.

Nej, SF borde ha gett oss originalversionen istället. Den är som konstaterats inte någon påfallande bra film, men inget kan ta ifrån den dess plats i filmhistorien. 30th Anniversary Edition känns bara överflödig.