Med ett glas martini i handen stapplar en plågad Nicolas Cage genom Las Vegas. Han är på väg till ett kasino för att sno åt sig lite stålar på black jack. Varför han är så plågad är svårt att säga, men nuförtiden brukar det härjade anletet vara ett signum för Nicolas Cages karaktärer. Nicolas Cage är en man som verkligen vill bära världens alla bekymmer på sina axlar och som inte för en sekund låter världen glömma att han en gång i tiden har fått en Oscar för rollen som självdestruktiv alkis i Farväl Las Vegas. I Next får vi därför återigen se honom vandra berusad i glitterstadens neonljus. Den här gången spelar han Cris Johnson, en magiker som kallar sig Frank Cadillac när han uppträder. Artistnamnet kommer från de två saker som han älskar mest i livet: Frankenstein och Cadillac. Om ni tycker det låter fånigt så är det bara en försmak av filmens alla fånigheter.

Frank Cadillacs unika egenskap är att han kan se två minuter in i framtiden, men tyvärr är den släpiga rösten och det bekymrade ansiktet inget som trollbinder den världsvana publiken i Las Vegas. Som magiker är Nicolas Cage fullständigt hopplös och det förvånar nog ingen att Cris Johnson hellre använder sin unika förmåga till att fixa snabba stålar vi black jack-borden. Hans inkomstbringande framfart undgår dock inte säkerhetsvakterna och när Cris Johnson tack vare sin klärvoajanta förmåga lycka avstyra ett rån på kasinot brakar helvetet lös eftersom han själv blir misstänkt och tvingas fly med både polisen och FBI i hälarna. Man kan fråga sig hur FBI kommer in i bilden, men det enkla svaret är att organisationen trots hemlig avlyssning och övervakning inte har fått grepp om alla galna terrorister som hotar USA. Nu har man fått nys om att ett gäng terrorister planerar att smälla av en kärnvapenladdning i landet inom kort. Tyvärr har FBI inga exakta uppgifter och behöver därför hjälp med att lokalisera när och var bomben ska sprängas. Det är agenten Callie Ferris (Julianne Moore) som på något märkligt sätt upptäckt Cris Johnsons egenskaper och vill att han ska hjälpa till att förutse när och var terrorattacken äger rum, något han själv inte är särskilt pigg på. Eftersom FBI inte är världens smartaste organisation dröjer det inte länge förrän även terroristerna känner till Cris Johnson existens och deltar i jakten.

Även om Next i första hand är en actionfilm så finns här också en insprängd kärlekshistoria som börjar på Nicolas Cages favoritställe: baren. Har ni någon gång grubblat över hur man enklast får kontakt med en tjej på en bar? Bör man som kille vara framfusig, ödmjuk eller på något annat sätt? Det problemet har inte Cris Johnson när han ska närma sig godbiten Liz (Jessica Biel). I stället kollar han bara in en mängd varianter ur framtiden innan han till slut väljer den som får henne att falla och erbjuder honom lift. Det här tillvägagångssättet innebär också att vi som åskådare måste harva oss igenom ett antal variationer av samma scen innan historien kan gå vidare. Det är milt sagt tradigt och filmen som helhet är en enda lång gäspning. Visserligen erbjuder Liz inhopp nya möjligheter att spetsa till historien, men i slutändan väljer filmmakarna den enklaste lösningen och låter det mesta explodera. Nu hjälper inte det eftersom hela berättelsen är full av logiska luckor och aldrig blir spännande. Till detta bidrar den märkliga skildringen av skurkarna som jag bara kan karakterisera som anonymt antiamerikanskt slödder och som av någon obegriplig anledning snackar franska. För alla som inte kan få nog av Nicolas Cage är slutstriden möjligtvis en höjdpunkt, då han på bästa Matrixmaner plötsligt förökar sig och glider runt och räddar FBIs grabbar från dolska minor och krypskytte. Trots alla explosioner och biljakter formar sig Next till slut bara till ett enda gigantiskt antiklimax. Det här är ännu en film med ett bedrövligt slut.

Next bygger på novellen The golden man av science fiction-författaren Philip K Dick. Hans berättelser brukar lämpa sig bra för filmatiseringar inte minst Bladerunner som jag verkligen älskar. Dessutom tycker jag att Minority Report är en av Steven Spielbergs största stunder. Därför var mina förhoppningar på den här filmen ganska stora, men det är bara att konstatera att filmen är ett enda stort elände samtidigt som den är symptomatisk för hur trist och fantasilös Hollywood är för närvarande. Frågan är också hur många skitfilmer med Nicolas Cage jag orkar med?