Det finns konserter som man skulle ha gjort vad som helst för att vara närvarande vid. Om man skulle kunna få åka tillbaka i tiden och se tillexempel Elvis Presley, Frank Sinatra, Sly Stone eller Otis Redding i högform vore lyckan fullkomlig. Efter att ha sett den här filmen så kan ytterliggare ett namn läggas till raden: Neil Young i Nashville 2005. Dokumentären Neil Young: Heart of gold fokuserar på två konserter som Neil Young gjorde tillsammans med ett månghövdat band i Nashville förra året. Större delen av de filmade konsertsekvenserna fokuserar på det fantastiska albumet Prairie wind som Neil Young släppte i höstas. Den skivan hör till det bästa som han har gjort och fick inte alls den uppmärksamhet som den förtjänande. Förhoppningsvis ändrar den här filmen på det. Det märks verkligen hur stolt Neil Young är över att framföra de nya soul och countrydoftande låtarna och det låter till och med ännu bättre live än på skiva.

Till sin hjälp har Neil Young ett fantastiskt band fullt av lika gråhåriga och vitala veteraner som han själv. Emmylou Harris, Wayne Jackson, Spooner Oldham och Ben Keith tillhör de mest namnkunniga. Regissören Jonathan Demme återanvänder sitt gamla trick från sin Talking Heads - dokumentär Stop making sense från mitten av 80 - talet, då han bara filmar det som händer på scenen. Publiken struntar han i vilket sätter musiken och musikerna i fokus. Det känns som man var där och det är en fröjd att se dessa skickliga musiker framträda med en sådan glädje. I den sista delen av filmen bjussar Neil Young på gamla favoriter som Heart of gold och I am a child som låter lika underbara och inspirerande som de nya låtarna. Dessa gamla hits blir en ytterligare påminnelse om vilken stor artist Neil Young är och vilken storslagen låtkatalog han sitter på.

Neil Young: Heart of gold är enligt mig den bästa rockdokumentär som har gjorts sedan Elvis i Las Vegasdokumentären Thats the way it is från 1970. Det är dessutom det enda vettiga Jonathan Demme har gjort sedan han fick en Oscar för När lammen tystnar. Förhoppningsvis kan det här vara en nytändning för honom så vi slipper såna sömnpiller som hans onödiga nyinspelning av The manchurian candidate. Det här är naturligtvis en film som man måste se. Helst på bio då det ger en helt annan närvarokänsla. Är man ett Neil Young - fan har man en högtidsstund framför sig. Är man obekant eller skeptisk till denne herre så kan jag garantera att man kommer att sugas in i Neil Youngs fantastisk musikaliska värld efter biobesöket.