Årets surprise-film på filmfestivalen blev Timor Bekmambetovs vampyrfantasy-thriller Nattens väktare som var, hör och häpna, detta års ryska Oscarsbidrag. Om det beror på magerheten i rysk filmproduktion eller det faktum att Bekmambetovs film är oerhört påkostad får lämnas osagt. Den är hursomhelst en fröjd för ögat som illa kvickt försvinner ur ens tankevärld. Redan en dag efter beskådning har jag svårt att erinra mig om vad det är jag egentligen har sett, vilket kan bero på 1) en viss brist på engagemang från min sida eller 2) en rejält tunn intrigkärna.

Nattens väktare handlar om vår världs mindre uppenbara ansamling av häxor, trollkarlar och vampyrer som i sjuhundra år ingått ett förbund om att lämna människorna i fred. De tillhör antingen ljuset eller mörkret och för att kontrollera att ingen från den motstående sidan bryter kontraktet, bevakar de varsin del av dygnet. Ljusets representanter går om natten och mörkrets om dagen. Historien tar sin fart när den svartsjuke människan Anton uppsöker en gumma som sägs ha häxkrafter för att få hjälp i att förbanna hans före detta flickvän och hennes gravida mage som har tillkommit med en annan man. Men mitt i förbannelsens avstamp bryter sig en patrull från ljusets bevakare in i lägenheten och hindrar kärringen från att fullborda Antons önskan. Det visar sig dock att Anton inte är vem som helst, utan egentligen också har förmågan att se dessa vaktmän som ingen annan människa ser. Han är med andra ord en vaktmästare själv.

På pappret är Nattens väktare en väldigt pigg berättelse, med sin grund i Sergei Lukyanenkos fantasy-romaner, som likt Matrix gör sitt bästa för att skapa en universell värld med sin egen mytologi och egna spelregler. Upptakten lovar också mycket gott när det visar sig att effekterna och fotot är suveränt, samt att Bekmambetovs känsla för tempo är mycket återhållsamt och effektivt. Men efter en halvtimme ebbas mitt intresse ut. Intrigen om en förutspådd gestalt som ska rubba balansen mellan de goda och de onda blir nämligen aldrig lika tongivande som i bröderna Wachowskis första Matrix, utan snarare mer i linje med någon av efterföljarna. Vilket är synd, eftersom det är där en stor del av ens engagemang försvinner. Istället satsar Bekmambetov efter ett tag på att kalasa i spastiska kamerarörelser, ryckiga klipp, fast forward-effekter och allt sånt som nu måste krydda varje Hollywood-thriller med självaktning. Trots att han dessutom lägger upp en mängd upptakter, så blir finalen där allt ska knytas samman en besvikelse. Det är ju tydligt uppkavlat för ett par uppföljare, så att biopubliken ska kunna mjölkas på mer popcorn-pengar.

Fotnot: recensionen publicerades första gången den 17 november i fjor, i samband med Stockholms Filmfestival, under namnet Night watch. Därefter bestämdes att filmen inte skulle gå upp på bio i Sverige (och den storslagna lanseringen kom av sig), vilket den alltså gör nu på "allmän begäran" (det var väl nån i Knäckebrödhult som ville se den...). Dock enbart i Stockholm, varför alla andra får vänta på videon, som släpps den 22 februari.