”Kom och skåda världshistorien i rörliga bilder”, basunerar mannen med en tidig förlaga av en slags kinematograf, eller snarare en avancerad dockteater, ut vid Seines flodkant 1793. ”Häri kan ni beskåda den nya världen, med distans och perspektiv.” För en regissör av Ettore Scolas mått är en dylik inramning pretentionsmässigt korrekt. Ska man ge sig på att leka med den franska revolutionen och ett välbekant historiskt sällskap av kulturpersonligheter, bör man inte bara fyra av något putslustigt charmerande. Man bör även avbilda detta turbulenta paradigmskifte i sken av dess många konsekvenser. Vad innebar revolutionen för kulturen? Eller för romantiken? Eller för folkets egentliga makt? Natten i Varennes söker efter många svar, men blir i slutändan inte mycket mer intressant än den inledande dockteatern.

Scenariot är självklart lockande – en diligens på franska landsbygden innehållande den franska kungafamiljen är på flykt undan revolutionärer. Kort bakom dem följer en annan diligens där inga mindre än pornografen Restif de la Bretonne (Jean-Louis Barrault), amerikanske frihetskämpen Thomas Paine (en dubbad Harvey Keitel), den åldrade förföraren Casanova (Marcello Mastroianni), samt operasångerskan Virginia Capacelli (Laura Betti) och grevinnan Sophie de la Borde (Hanna Schygulla) delar vagn. Eftersom de alla hört talas om vilket sällskap de förföljer, blossar diskussionerna upp om den tid de lever i och om vilken morgondag som egentligen gryr. Allt når ett dramatiskt crescendo när diligenserna når fram till den lilla staden Varennes.

Efter filmer som En alldeles särskild dag, Vi som älskade varann så mycket och Fula, skitiga och elaka väntade jag mig en lite mer personlig touch av Ettore Scola. En gemytlig och halvt absurd humor, eller enbart karaktärer som väcker någon form av sympati eller engagemang. Eftersom Natten i Varennes är en lek med de historiska vingslagen och karaktärerna mer av karikatyrer än kött och blod, så går väldans mycket förlorat. Mastroiannis rynkiga och bittra porträtt av den omsusade kvinnokarlen är just det enda charmerande. Och även om filmen bjuder på en symboltyngd och intressant slutkläm, så är det förargligt nog skönhetsfläckarna man minns mest. Casanova hade inte varit glad.