Den unge bondsonen Caleb lär känna den förföriska Mae (på alla tänkbara sätt). Dagen efter känner han sig rejält sliten. Han har ett bett på halsen och visar allvarliga tecken på solallergi. Mae visar sig vara en vampyr som reser runt i stulna bilar med ett gäng andra blodsugare. Snart börjar också Caleb känna ett starkt begär efter färskt människoblod.

I huvudrollerna ser vi bl a Adrian Pasdar (från boxningsrullen Streets of Gold), Jenny Wright (Gräsklipparmannen) och Bill Paxton som senast briljerade i Sam Raimis En enkel plan. Dessutom medverkar ultracoole Lance Henriksen, mannen som slog alla tuffhetsrekord i John Woos Hard Target, och Jenette Goldstein (T2). De tre sistnämnda kunde vi för övrigt beskåda tillsammans i James Camerons Aliens. Tim Thomerson, som vanligtvis brukar dyka upp i stinkande alster från Full Moon Entertainment, har också en stor roll. Sist (och framförallt minst) har vi den lille ondskefulle knatten Joshua John Miller. Han som gjorde en fenomenal prestation i Tim Hunters Vid flodens strand och är minst lika bra i den här filmen.

Regisserar gör Kathryn Bigelow, som är något så ovanligt som en kvinnlig actionregissör. Att hon dessutom spöar de flesta av sina manliga konkurrenter är extra anmärkningsvärt. Bigelows regidebut blev The Loveless 1981 (med en ung Willem Dafoe) som hon följde upp med Natten har sitt pris. Bigelow skrev även manus tillsammans med Eric Red (Liftaren). På 90-talet har hon filmat rullar som Blue Steel, Point Break och den mästerliga Strange Days. Jag förmodar att hon lärt sig en del från sin före detta make, James Cameron, som hon levde tillsammans med i två år.

Trots att jag inte är någon större fan av vampyrskräck så tycker jag att Natten har sitt pris är en pärla. Det är en välskriven och välspelad roadmovie. Fotot är helsnyggt och ger filmen en originell och lite "skitig" look. Dessutom passar synthgruppen Tangerine Dreams musik väldigt väl till bilderna. Bill Paxton och Lance Henriksen är mycket lyckade i sina roller. Det här är förmodligen Paxtons bästa roll någonsin tillsammans med hans kritikerhyllade insats i En enkel plan. Actionscenerna håller också en hög klass och det skvätter en hel del blod emellanåt. Filmens enda större svaghet är de intetsägande ynglingarna Pasdar/Wright.

Under 80-talet upplevde vi skräckfans ett censurförtryck som Nazi-Tyskland skulle varit stolta över. Regeringen hade bestämt att svenska folket inte skulle få bli skrämda av skräckfilm. I stort sett samtliga rullar i genren klipptes till konfetti och blev givetvis mer eller mindre obegripliga. Natten har sitt pris blev totalförbjuden för biovisning men släpptes till slut i nerklippt skick (minus 9 minuter) på video 1989, två år efter USA-premiären.