National treasure som i "statskassan", eller som i "nationalskatt". Så heter storsuccén med Nicolas Cage som definitivt inte är en Jakten på den försvunna skatten. Den är inte ens en Den vilda jakten på juvelen.

Här är det alltså den amerikanska självständighetsförklaringen (som, på typsikt självsäkert och självförhärligande amerikanskt manér oblygt kallas "ett av världens viktigaste dokument") som ska rövas bort, då dess baksida innehåller de sista ledtrådarna till en skatt som gömdes under inbördeskriget. Dokumentet i fråga beskriver för övrigt det nödvändiga i att göra uppror mot en orättfärdig regim, och ses som startskottet till den amerikanska revolutionen. Som alltså kallas "frihetskriget" med amerikansk vokabulär. Som en parantes kan nämnas att allt sedan USA störtat den legitima regimen och utropat en suverän stat har man gjort allt för att kväsa liknande uppror i dess närhet och på andra ställen jorden runt. Nicaraguas kamp var aldrig en "frihetskamp", ej heller Guatemalas eller Nordvietnams, utan de var alla "ondskans hemorter" och föremål för årtionden av terror-bombningar...öhh, förlåt - frihetskamp heter det ju!

Nä fan, det var ju en filmrecension det här, ursäkta...jo, det var nåt med att Benjamin Franklin "Ben" Gates (Cage) blir osams med sin finansiär, Ian Howe (Sean Bean), och i och med detta måste de jaga varandra i 130 minuter, och den som först kommer fram till skatten får hela bruden och halva kungariket, eller i alla fall ett slott. Vägen dit är inte ett dugg spännande eller nervig - bara enerverande tjatig - och tyvärr inte heller speciellt underhållande, bara typisk Bruckheimerskt dånande. Att Ben Gates vid ett tillfälle kallar sig Dan Brown, alias mannen som skrev Da Vinci-koderna, är givetvis ingen tillfällighet - bokmarknaden översvämmas just nu av diverse kodknäckarböcker (själv föredrar jag knäckkokarböcker), samt kodknäckarkodböcker och antikodknäckarböcker och jag vet inte allt.

Harvey Keitel upprepar sin roll från Thelma & Louise, och Trevor Rabin, som jag en gång åsåg och åhörde spela gitarr i Malmö i det annars alldeles förträffliga bandet Yes har till denna nyanslösa film skapat en musik som startar med gasen i botten, och som sen ökar succesivt resten av filmen. Och detta är inte sagt som en komplimang - maken till plågsamt enformig, entonig och hjärn- och hjärtdöd musik får man leta efter, uschianamej! Här hjälper fan ingen pace-maker, karl'n behöver en hjärttransplantation! Coming up: National treasure II, på en biograf nära döden.