Mongolpiparen blev aldrig nån succé på bio. Tror jag det, med ett sånt namn. Mongolpiparen...är den släkt med Den lilla trumslagarpojken? Allvarligt skämtat så är det en fågel som inte brukar vistas i Sverige, men det insåg väl alla att så kan inte en film heta, så den bytte namn till Nåt i kikaren på video, vilket faktiskt var filmens arbetsnamn. Lite lagom putslustigt, sådär. Precis som hela filmen, för övrigt. Så är det också veteranen Hans Iveberg som producerat och skrivit manus. Han bär skulden till några av 1980-talets absolut sämsta filmer, som Göta Kanal (1981), Gräsänklingar (1982) och genomruttna Sköna juveler (1984) som han alla regisserade, och dessutom skrev manus till (utom Gräsänklingar). Han har dessutom kräkt ur sig ett av mina favorithatobjekt, Ha ett underbart liv (1992), en av svensk films verkliga lågvattenmärken. Dock började han sin filmkarriär som production manager på finfina Sven Klangs Kvintett, nånting han måste ha cred för.

Emellanåt har han drabbats av nån sorts Lidnersk knäpp och fått till en hyfsad film, som I lagens namn (1986) och Sjön (1999), nåt som väl får skyllas på duktiga regissörer. Nåt i kikaren hamnar väl nånstans där Jordgubbar med riktig mjölk hamnade, alltså mitt emellan ovan nämnda alster. Det är småtöntigt, oförargligt...men inte genomuselt. Vi följer en fågelskådare (eller "ornitolog", som han kallar sig...konstigt, för jag kallar mig inte "bagare" bara för att jag tittar på bröd varje dag) vid namn Anders (Linus Wahlgren) som snart är med i 300-klubben (ej besläktad med 10.000-metersklubben...). Det är så med fågelskådare, att de nöjer sig inte med att titta på pippisarna, utan de för bok och tävlar mot varandra. De har ständigt en beeper i fickan som när som helst kan pipa fram en kod som meddelar att "nu har den och den fågeln siktats här och där", varpå de kastar sig in i allsköns farkoster för att, om möjligt, få en skymt av rumpan på en sibirisk mesfink eller nåt liknande, gärna i andra ändan av landet.

Den enda Anders nu saknar är alltså mongolpiparen, som lämpligt nog nyligen siktats på Gotland där han just stämt träff med sin ungdomskärlek Lotta (snygga Anna-Lena Strindlund). För sin sambo Sofia (Vanna Rosenberg, som är rolig i Kvarteret Skatan i TV) nämner han förstås inte Lotta, bara mongolpiparen. Väl på plats på Gotland idkas det älskog och kärleksgnabb om vartannat. Samtidigt håller Sofia seans för inbjudna gäster hemma i Stockholm, och då en av dessa kommer i kontakt med Anders (jag trodde man bara kunde kontakta döda människors andar...) bekräftas Sofias misstankar att han vänsterprasslar. Hon får en voodoodocka av en inhyrd överstepräst som mumlar lite hokus-pokus, och med hjälp av denna docka kan hon nu sticka Anders i foten så han snubblar på åkrarna runt gården Lotta äger. Jätteskoj.

Efter att Anders fått på flabben av Lotta efter ännu ett bråk, anländer Sofia som också bjuder på en knytnävsmacka i plytet. Till sist dyker även Kurt (Per Graffman i för honom typisk töntroll), Lottas feminina, fjolliga och fisförnäma sambo, upp. Han är konsertpianist, och sånt går inte hem på Gotland, där man helst bör vara hönsuppfödare. Han är för vek för att nita Anders, men han är snabb att förlåta Lotta medan han däremot gråter likt ett barn över en krossad kikare. Ja, och så bråkas det lite till innan det bestäms vem som ska vara ihop med vem. TV-såparegissören Alexander Moberg har valt ut några av "sina" TV-såpaskådisar och fått till nån sorts biosåpa, något intressantare än de serier dessa människor skapat. Först dömde jag ut filmen som rena smörjan, men sen insåg jag att den kanske var lite smårolig emellanåt, trots allt. Eller så var jag bara trött...men Anna-Lena Strindlund var en trevlig bekantskap, henne vill jag gärna se mer av. Om ni förstår vad jag menar...äh, tyst min mun, får du socker!