Mexikanske animatören Bill Melendez var utan att jag visste om hans identitet en klar favorit under min uppväxt. Snobben-animationerna som alltför sällan visades på svensk TV, lyckades alltid klistra fast mig vid TV-rutan när de väl sändes. Inte på grund av att huvudfiguren märkvärdigt överglänste någon annan tecknad figur. Snarare är Snobben och hans sidekick Woodstock perifera i min erinran (originalserien hette ju också Peanuts och inte Snoopy). Nej, mer kände jag igen mig i porträtten av de unga killarna i serien eftersom de framstod som väldigt försynta och försiktiga i vad de än tog sig för. Nu kanske ni påpekar att det var Charles M. Schulz som skrev dessa ungdomsskildringar och således stod för guldkornen. Men Melendez förvaltade ändå Schulz teckningar i det rörliga formatet och gjorde det med perfekt känsla för djup och återhållsamt tempo.

När jag därmed ser hans enda tecknade film utan jycke, det vill säga Narnia: Häxan och lejonet, blir jag definitivt besviken. Det sägs att projektet av ekonomiska och sändningsmässiga skäl plågades av en tajt deadline. Och resultatet blir tydligt. Melendezs adaption av C.S. Lewis fantasyroman med mörk fond är i behov av mer livfulla animationer. Historien om de fyra syskonen som flyr 40-talets krigsångest in i en parallell sagovärld är ett äventyr av episka mått, fullspäckad med såväl kristen symbolik som ett välformulerat ekologiskt budskap – tillräckligt diskret för att inte vara övertydligt. Det säger sig nästan självt att animationerna bör vara spektakulära och inte i det serietidningsformat som Melendez bemästrar. När syskonen tillsammans med herr Bäver flyr undan den Vita Häxan råder det exempelvis en drastisk temposkillnad dem emellan som skulle få vilken liten parvel som helst att undra varför hon inte kommer ifatt dem. Detta känns som en direkt konsekvens av en haltande produktion.

En annan samtida film som Narnia: Häxan och lejonet vid några få tillfällen efterliknar är den lysande Den långa flykten. Specifikt den Emmy-belönade musiken (av Michael J. Lewis) skänker en behaglig rytm till berättandet, även om berättandet i övrigt har problem med just rytmen, och påminner om kompositionerna i Martin Rosens film. Men där Den långa flykten vågar betydligt mer i sina animationer och lyckas sammansmälta en tydlig intrig med bildpoesi, så är Narnia: Häxan och lejonet både tafatt och sorgligt daterad. Atlantic försöker dessutom med omslaget (bilden av Aslan) ge sken av att filmen är en modern Disney-film så att ingen ska tro att den är föråldrad. Tro mig, den bluffen går man inte på.