I begynnelsen var När lammen tystnar, uppföljaren till den närmast bortglömda thrillern Manhunter, tänkt som Gene Hackmans debutprojekt som regissör. Efter att han köpt loss filmrättigheterna till Thomas Harris roman i ett tidigt skede började spekulationerna hagla. Hackman skulle själv spela Dr. Lecter och Michelle Pfeiffer (gud förbjude!) var förstahandsvalet som tuffingen Clarice Starling.

Tack och lov blev ingen av dessa idéer verklighet. Istället fick vi oss serverat en modern skräckikon i Anthony Hopkins briljanta version av Hannibal Lecter och, framförallt, en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts. När lammen tystnar blev en jättesuccé. Fem Oscarsutmärkelser håvades in (samtliga i de "tyngsta" kategorierna) och över 700.000 svenskar blev skrämda från vettet i biofåtöljerna. Själv minns jag en visning på den numera nedlagda Spegeln i Stockholm. Jag satt och myste i slutskedet och tyckte att det här var verkligen livet medan övrig publik uttryckte sin förfäran över vad som utspelades på duken.

En detalj som bör påpekas är att regissören Jonathan Demme inte hade någon erfarenhet av skräckgenren tidigare. Ena dagen gör han familjevänlig komedi (Gift med maffian) och nästa planerar han en obduktionsscen med en flådd kvinna... Visserligen hade Demme bakom sig ett par härliga exploitationrullar på 70-talet, men skräck var något nytt för honom. Jag tror att en mer "skräckinriktad" regissör lätt kan landa i för mycket effektverksamhet. Missförstå mig inte, jag är också barnsligt förtjust i effektspäckade filmer som Re-Animator, Return of the Living Dead osv. Jag är dock övertygad om att varken Stuart Gordon eller Dan O'Bannon är lika skickliga på att berätta en historia som att rodda ihop splatterscener. Här är några andra bra exempel på regissörer som gjort lysande insatser (och märk väl att det handlar om rena gästspel) i skräckgenren: Stanley Kubrick (The Shining), Rob Reiner (Lida), Steven Spielberg (Hajen), och Richard Donner (Omen).

När lammen tystnar kom att förändra slashergenren. Vi som vant oss med att följa Jason och Michael Myers ryggtavlor på deras mordturnéer fick nu istället dåden serverade ur polisens synvinkel. Dessutom presenterades mördaren i ett tidigare skede och i vardagsmiljö (tänk er Jason sittandes i sin risiga koja och koka te!). Publiken bjöds nu på makabra ledtrådar istället för i längden trista morduppvisningar. Den enkla och effektiva tanken var att skapa en större spänning genom att inte visa något; filmtittaren fick själv fantisera fram hemskheterna. En annan detalj är att mördaren varit en "normal" person utåt men sysslat med illdåd bakom stängda dörrar. Under 90-talet har det kommit en hel drös i den här s.k seriemördargenren där man använder sig av samma skrämseltaktik: (Seven, Resurrection, Copycat är några exempel.

Anthony Hopkins fick ett jättelikt uppsving på skådespelarmarknaden efter sin roll som Hannibal Lecter, en roll som för övrigt spelades av Brian Cox i Manhunter (men då under namnet Hannibal Lecktor). Hopkins beskrev sin otäcka och släpiga accent som en kombination av Truman Capote och Katherine Hepburn. Scary! Övriga roller i filmen är fantastiskt välspelade. Här trängs begåvningar som Jodie Foster, Scott Glenn och Ted Levine. Anthony Heald gör den sliskige anstaltschefen Dr. Frederick Chilton som faktiskt är obehagligare än de galningar han håller inlåsta. Cameoinhopp görs av Roger Corman, George A. Romero och popsångaren Chris Isaak.

När lammen tystnar är kort och gott två djävulskt spännande timmar.