IMPORTFILM

En gammal thailändsk spökhistoria har blivit film i händerna på Nonzee Nimibutr, och detta är hans andra film som regissör. Hans senaste regijobb var ena tredjedelen i filmen Three i fjor, och han har även producerat både Bang-Rajan och Bangkok dangerous år 2000.

Nak och Mak (gulligt, vad..?!?) är gifta, och Nang Nak ("fru Nak") väntar deras första barn. Först måste dock Mak dra ut i krig, och då året är 1868, kan man misstänka att det rör sig om ännu ett krig mot burmeserna (eller var det khmererna?). Mak upplever hemska saker i kriget, samtidigt som Nak har ett hårt liv med att ta hand om det lilla jordbruket ensam, dessutom höggravid. Hon får en svår förlossning. En dag återvänder dock Mak hem till sin älskade, och de kan börja leva ett normalt familjeliv igen. Trodde du, ja...!

Maks vänner undviker - verkar till och med vara rädda för - honom. Snart inser man varför. Jag trodde Mak var död, ett spöke som bara inte insett att han dött (likt Mary Henry i kultklassikern Carnival of souls) i kriget, men det visade sig vara tvärtom. Det är Nak som är död, avliden i barnsäng. Men hon har - av kärlek till Mak - återvänt som spöke och lyckats få Mak att tro att de lever ett lyckligt familjeliv i deras trevliga och ombonade hydda, som i själva verket är ett nedslitet ruckel. Mak ser inte detta, lika lite som att han förstår att Nak är död. Inte ens när hans bäste vän berättar sanningen för honom inser han detta. Ja, vem skulle tro sin bästa polare om han sa att ens fru/sambo egentligen är död? Att någon kanske kallar henne för spöke kunde man kanske ta, men inte att hon är D-Ö-D.

Först när prällen bett honom vända sig till Buddha, och "se in i sig själv", går den fasansfulla sanningen upp för honom: han lever ihop och har haft sex med en döing! Två döingar, faktiskt, för barnet dog ju också. Då är det så dags. Då är nämligen byborna fulla och på krigsstigen, och ute efter att bränna ner hans hydda. Det skulle de inte gjort, för nu blir Nak riktigt förbannad. Men byborna har också hyrt in en ghostbuster, Tua, en äldre man i långt, grått hår som mer liknar en gammal, övervintrad hippie från Calangute i Goa, Indien, än en fördrivare av onda andar.

Nang Nak (ibland kallad Wild at heart) är förvisso en tragisk spökhistoria, men än mer en hjärtskärande kärlekshistoria. Speciellt Intira Jaroenpura imponerar, och är övertygande som den lidande Nak. Mak (Winai Kraibutr, året därpå i Bang-Rajan) är också OK, och hela filmen andas realism ämnet till trots, då  regissören verkligen vinnlagt sig om att filmen ska se ut som om det vore för 135 år sen. Inget smink som i andra, thailändska spökfilmer, och alla pratar med sin lokala dialekt. Kommer du till Bangkok och pratar så där blir du utskrattad och kallad lantis. Dessutom ständigt detta betelnötstuggande, som färgar munnen röd. I många länder är det vanligt att tugga på betelnöten eller bladet från betelnöt, och det har ungefär samma effekt som kokabladen i Sydamerika, khat i Östafrika och kaffebönan (i form av avkok...) här hemma. Alltså lätt hungerdämpande och ett svagt uppåttjack, men i kombination med släckt kalk blir man rejält påtänd - och än mer röd i truten! Så gick det till ibland på Maldiverna den gång jag var där, för snart 20 år sen.

Thailand, Korea och Japan kommer starkt på filmfronten, vilket känns befriande för alla oss som förkastar de genomtrista formulärfilmerna från Hongkong, och längtar efter alternativ till Hollywoodsk skåpmat med den ena uppföljaren efter den andra. Nang Nak är hästlängder bättre (och två år äldre än) astrista The others, och rekommenderas alla dem som inte nödvändigtvis vill ha mord på löpande band i sina spökfilmer.