IMPORT

Sugen på lite tortyr som söndagsmatiné? Inte? Då är detta definitivt fel film för dig, för Naked blood är något av det mest genomjävliga man kan se på film. En grotesk, drogindränkt mardröm, serverad som en dyster "galen forskare-rysare" för 90-talet, med extremt blodiga, våldsamma och vämjeliga närbilder på självstympning, självkannibalism och andra, sadistiska former av våld. Men, hur perverst det än kan tyckas, är detta en fantastiskt bra film.

Eiji är en yngre tonåring vars far, den märklige och missförstådde forskaren, försvann redan innan Eiji fötts. Nu håller han själv på och forskar, och han har framställt en drog som han kallar MY SON som förvandlar lättare smärta till ett lyckorus, medan svårare smärtor övergår i abnorm, sexuell tillfredsställelse. Han preparerar sin mors - också forskare - nya experimentdrog med sin egen, och nu injicerar hon denna, ovetande, i sina tre tjejer som används för de allra sista testen innan hennes annars harmlösa medicin släpps på den kommersiella marknaden.

De tre tjejerna har alla sina personliga problem. Den ena, Rika Mikami (den enda som är namngiven), har inte sovit riktigt på flera år, ända sen hon fick sin första mens, medan den andra har nån sorts matnoja. Hon tänker på mat mest hela tiden. Den tredje är utseendefixerad, och tillbringar det mesta av sin tid framför spegeln. När de deltar i experimenten, tjuvtittar Eiji in i försökslokalen, och registrerar allt med sin videokamera.

Den äldre tjejen med utseendefixeringen börjar tortera sig själv med enorma nålar och kniv, och njuter av det rejält. Tjejen med ätstörningen råkar doppa sin hand i kokande olja, varpå denna blir friterad. Givetvis kan hon inte motstå frestelsen att börja äta av sin nyfriterade hand, och snart är hon i full gång med att äta buffé, gjord på sig själv. Hon skär ut stora köttstycken ur sin egen kropp, och när hon, med hjälp av en gaffel, sticker ut sitt ena öga och äter upp det, är det så plågsamt att titta att det nästan blir outhärdligt. Och ändå så fascinerande, med den dystra elektronmusiken som sveper in hela skeendet filmen igenom med mjuka syntmattor och storstadsljud.

Rika och Eiji hamnar i en drömliknande sekvens i slutet där de är inbegripna i någon form av viruellt sex som är fyllt av olika, blodiga ritualer, samt en scen där Eijis föräldrar återförenas på det mest groteska sätt som någonsin tänkas kan. Faktum är, att det är så sjukt och perverst att det nästan blir komiskt.

I övrigt kan man kanske se filmen som en metafor över vårt ångestfyllda storstadssamhälle, där folk har fobier och neuroser av alla de slag, och där olika medikamenter och droger förhöjer eller sänker de olika känsloyttringarna. Antingen är man på jakt efter den senaste kicken, eller så vill man, tvärtom, hålla alla plågsamma känslor borta och bedövar sig så mycket man nånsin kan.

Filmen, som är regissörens remake på sin egna Lustmord från 1987 (han har gjort c:a 50 till på 15 år...) känns inte enbart spekulativ, som fallet var med till exempel Guts of a virgin, utan detta är en riktig skräckfilm, ångestladdad och obehaglig som få och blodigare än det mesta. Nu hade man klarat sig utmärkt utan de allra värsta scenerna, de hade inte behövt skildras så grafiskt in i detalj, men mycket i den moderna, japanska pinku-eigan bygger ju på att så verklighetstroget som möjligt skildra sexuellt våld, som i Guinea pig-serien. Som ju blev anklagad för att vara "på riktigt", varför den utskällda regissören såg sig nödsakad att göra en "Så gick det till"-video. Men visst, liksom kattpryglingen i nyligen TV-visade Gummo (en fantastisk film, för övrigt) gav det filmen en extra dimension av fasa och obehag som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva på film.

Endast för förryckta.