Clint Eastwood har sedan flera år tillbaka gått från att vara en av de stora actionhjältarna till att bli en respekterad regissör i Hollywood. Många av hans tidigare filmers gemensamma nämnare är att han själv både regisserar och spelar med, vilket knappast får mig att associera till kvalitetsproduktioner. Detta till trots lyckades han klämma ur sig bland annat Broarna i Madison County, vilket inte är fy skam.

I Mystic River slipper vi däremot se hans gamla nuna, om jag inte mot all förmodan missade någon liten cameo från Clints sida. Det faktum att han inte själv medverkar som sin typiska "antihjälte som är lätt att sympatisera med"-karaktär känns faktiskt befriande, men jag antar likväl att romanen som filmen bygger på inte inhyste någon gammal, skrynklig gubbe med kaxig stil.

Grundpelaren i handlingen, prologen, utgörs av vad tre pojkar, och då speciellt Dave, den ene av dem, tvingas gå igenom när de bara är elva år. Pojkarna spelar landhockey på gatan som vanligt, och när bollen rullar ner i avloppet kommer Jimmy, trions småkaxige "ledare", på att de ska skriva in sina namn i en bit betong i gatan som ännu inte torkat. När Dave ska fylla i sitt namn kör en svart bil upp vid sidan och en skräckinjagande man kliver ut. Han visar upp en polisbricka och gör handklovarna synliga, och får pojkarna att be om ursäkt för att de nu "förstört gatan". Eftersom Dave bor på en gata längre bort tvingar polisen honom att hoppa in i bilen och följa med så att hans mamma ska få veta vad han ställt till med. När den elvaåriga pojken i bilen förs bort tittar han ängsligt genom bakrutan på sina två vänner som också stirrar tillbaka. Det är sista gången de ser den Dave de känner, för när han kommer tillbaka är det efter dagar av fångenskap och efter att ha blivit sexuellt utnyttjad. Många år senare lever 35-åriga Jimmy, Dave och Sean till synes normala liv åtskilda från varandra. Sean jobbar vid polisen, Jimmy driver en livsmedelsbutik och Dave är växelvis arbetslös. Allt verkar frid och fröjd, enda tills den dagen då Jimmys dotter blir brutalt mördad. Sean är den som leder utredningen, och snart visar det sig att Dave på något sätt är inblandad i mordet.

Filmens prolog är mycket stark, men sedan övergår filmen alltmer till att vara en deckarhistoria. Parallellt med utredningen får vi ta del av både Jimmys och Daves sätt att tackla händelsen. Alltmer förstår man att något inte står rätt till med varken Jimmy, Dave eller Sean. De har alla blivit drabbade. Filmens styrka ligger i de solida skådespelarinsatserna, inklusive dem som presteras av de yngre skådespelarna i filmen. Trots att filmen inte helt igenom känns komplett, så ger den ett relativt bestående intryck. Upplösningen är inte helt odramatisk, och den lyckas beröra och röra om en hel del. Man får inte minst en annan syn på alla karaktärerna. Som en sista grej innan min dom vill jag nämna musiken i filmen som egentligen upprepas i samma tema rakt igenom de två timmarna. Den uppfattas ömsom gripande, ömsom som "för mycket" och påklistrad. Kompositören är ingen mindre än Clint Eastwood själv, och med detta i åtanke är musiken trots allt inte helt dum.

Se den här filmen om du vill ha en lagom gripande och lagom obehaglig film. Snyftfaktorn är, temat till trots, inte speciellt hög men det här är klart en produktion som andas kvalitet, inte minst för Robbins, Penn och Bacon.