Marla Olmstead är ett charmtroll på fyra år som gillar att leka med pappas färger på stor duk. Resultatet av hennes kladdande är så fantasifullt och vackert att pappa Mark ställer ut tavlorna på ett lokalt café. Där gillar folk målningarna och vill köpa dem. Snart betingar de sensationellt höga priser och efterfrågan bara ökar. När en lokal tidning hakar på och skriver en artikel om fenomenet Marla Olmstead växer hennes popularitet. Det leder till att jätten New York Times får nys om det hela och därmed är den lilla målarflickan plötsligt en riksangelägenhet med erbjudanden om att vara med på alla möjliga teveprogram. Det verkar inte vara någon hejd på framgångarna, men allt vänder när nyhetsmagasinet 60 minutes hävdar att Marla är en bluff, som säkerligen fått hjälp av pappan med att slutföra målningarna. Plötsligt vet ingen längre vad som är sant eller falskt. Det gäller inte minst dokumentärfilmaren Amir Bar-Lev som står alltmer handfallen inför vad som utspelar sig framför hans kamera.

My kid could paint that är en dokumentärfilm som snubblar över en del intressanta frågor kring konstvärlden, mediernas genomslag och vårt intresse för underbarn. Tyvärr lyckas Amir Bar-Lev inte göra mycket av det som kommer fram och syftet med filmen känns väldigt oklar. Visserligen har den digitala tekniska utvecklingen och Michael Moores framgångar gjort dokumentärfilmen alltmer svårdefinierad, men det borde ändå finnas någon journalistisk grundinställning. Amir Bar-Lev lämnar sådant som research och källkritik utanför sitt intresseområde och tycker att det räcker med att slå på kameran. När saker och ting hettar till är han helt oförberedd och riktar därför kameran mot sig själv medan han uttrycker sina tvivel på familjens Olmsteads trovärdighet. Som åskådare förbluffas i alla fall jag av hans hållningslösa inställning till sitt ämne. Från början var filmen tänkt att porträttera Marlas intåg i modern konst och diskutera den abstrakta konstens natur. Det intressanta är att filmen påbörjades innan 60 minutes sändes och att det var de båda föräldrarna, Mark och Laura Olmstead, som bjöd in honom.

Det känns något olustigt när Amir Bar-Lev filmar sig själv i mörker under en bilfärd och grubbblar över vad håller på med. Jag undrar varför han väljer den annorlunda miljön och formen att berätta vad som händer? Det är som han vill skapa någon form av intimitet med oss åskådare, när han delger oss sina tvivel. Annars består My kid could paint that till stor del av konventionella intervjuer med de båda föräldrarna och galleristen Anthony Brunelli, som ställer ut och säljer Marlas tavlor. Mark Olmstead målar själv och det är han och galleristen som tjänar de stora pengarna på Marlas framgångar, men Amir Bar-Lev lyckas aldrig gå in i närkamp med någon av dem under hela filmen. Han lyckas inte heller fånga Marlas måleri på ett tillfredställande sätt, men det upptäcker han först efter 60 minutes avslöjande. Marla är nämligen en unge som hellre leker med sin lillebror än kliver in i rollen som konstens underbarn. Det ser i alla fall ut som om hon inte låter sig påverkas nämnvärt av det som sker runtomkring henne och jag hoppas så är fallet. Hennes tavlor äkta eller oäkta har i alla fall större lyster än den här gråskaliga filmen.