Ensamstående, anglosaxisk kvinna flyttar till hus vid Medelhavet, känns det igen? I fjor kom både Swimming pool och Under Toscanas sol, och åtminstone den senare har väl en del gemensamt vad gäller klichéer om påstått tillknäppta brittiskor och amerikanskor.

I My house in Umbria (varför inte Mitt hus i Umbrien?) möter vi den äldre, brittiska författarinnan av kärleksromaner, Mrs. Emily Delahunty, på väg till Milano för att shoppa, och hon tillbringar tiden på tåget med att analysera folket i hennes kupé. Bland hennes medpassagerare märks ett ungt, tyskt par, en äldre engelsman med vuxen dotter, samt ett amerikanskt par med en flicka i tioårsåldern, Aimee. Friden bokstavligen slits sönder då en bomb briserar och dödar ett antal människor - nånting som inte skildras i filmen, utan man klipper direkt till sjukhuset. Detta är nämligen en TV-film, och då är resurserna rätt begränsade.

På sjukhuset bjuder Emily in de överlevande från hennes kupé; tysken Werner, den äldre engelsmannen ("Generalen") och numera föräldralösa Aimee, till sitt hus på landet i Umbrien (nordost om Rom), där alla har det riktigt mysigt i flera månader (ingen tid att sörja här inte), utom kanske Aimee, som har traumatiserats av händelsen. Nån djupare analys bjuds vi däremot inte på. Allt är frid och fröjd tills Aimees morbror Tom Riversmith anländer. Han och Aimee har aldrig träffats, men tydligen avser han att ta hem henne till USA. Toms och Emilys personligheter är diametralt motsatta. Medan hon är en romantisk och obotligt nyfiken sladdertant med alkoholproblem, är Tom en stel och korrekt lärare och expert på hästmyror. Konflikten är oundviklig, och hennes oupphörliga pladder om precis ingenting, liksom hennes ständiga trugande med grappa, driver honom snart till vansinne.

I bakgrunden skymtar också en polisutredning om terrordådet, och en av Emilys gäster misstänkliggörs tidigt, och det på ett mycket valhänt sätt. Nånting som är symptomatiskt för denna smörja till film, med Maggie Smith som Emily och Chris Cooper som Tom. Maggie Smith, 70 år i december, har spelat brittisk, tesörplande tant i säkert 25 av de snart 50 år hon agerat på vita duken, i filmer som Ett rum med utsikt (1985) och Te med Mussolini (1999), och är normalt en fröjd att skåda. Men här, liksom i vidriga moralkakan Ya-Ya-flickornas gudomliga hemligheter (2002), har hon gjort ett dåligt rollval. Huvudskurken är givetvis manuset av Hugh Whitemore (efter en kortroman av William Trevor), men Maggie är en plåga att skåda som självömkande och självföraktande fyllekärring, medan Chris Cooper inte heller är särskilt lyckad som strikt och oresonlig akademiker.

Filmen är så full av klichéer och floskler att man får kämpa mot klökreflexerna, och det är svårt att begripa hur denna kunde få en Emmy för bästa film i fjor. Bara en sån sak som att Ronnie Barker (ena halvan i komikerduon The two Ronnies) som "Generalen" i slutet rapar ur sig gamla carpe diem utan att skämmas...lika svårt är det att fatta att ovan nämnda William Trevor, idag 76 år gammal, är densamme som skrev Felicias resa härom året, som ju blev till en utmärkt film i regi av Atom Egoyan. Manusförfattaren Hugh Whitemore är i samma ålderskategori som Trevor, och han skrev faktiskt ett manus åt Richard Loncraine, regissören av My house in Umbria, redan i förfjor, till TV-filmen Gathering storm som släpptes på video i förra veckan! Loncraine, snart aktuell med biofilmen Wimbledon, regisserade ett avsnitt av TV-dramat Band of brothers härom året, och är för mig för alltid förknippad med det märkliga thrillerdramat (skrivet av Dennis Potter, så...) Brimstone - inkräktaren från 1982, ett utskällt kostymdrama som hade Sting i ena huvudrollen. Tidigare samma år gjorde han komedin Missionären med Michael Palin som predikant och just Maggie Smith som dennes älskade. Henne har Loncraine för övrigt regisserat ytterligare en gång, i Richard III 1995.

Nä, filmens klarast lysande stjärna är det vackra, böljande jordbrukslandskapet i Toscana, grannprovinsen till Umbrien. För det är tydligen där filmen spelats in...!