Peter och Sara har förlorat sin son Kristian genom en olyckshändelse. De bodde i ett väldigt vackert och "estetiskt korrekt" hus, ritat av Peter själv, och Sara klandrar Peter för sonens död, då han föll i en av dessa estetiskt korrekta trappor utan räcken. Nu bor Sara ensam i huset, sånär som på att hon hyr ut källarvåningen till en serbisk musiker, och Peter och Sara är skilda sen några år.

En dag kommer Peter hem till Sara och klagar på att hon köpt ett nytt kylskåp som inte "passar in i helheten", på att hon hyser en okänd man i huset och på att Kristians grav håller på att växa igen. Dessutom berättar han så småningom att orsaken till besöket är att han ska ta en del tester på sjukhuset intill nästkommande dag, och han undrar om han kunde få sova över. Snart framkommer det också att han har en hjärntumör. Det är åtminstone vad han påstår.

Peter blir lite berusad och försöker få Sara i säng, men de sover i separata rum. På natten vaknar hon av att det spelas hög musik på stereon, och när hon kollar upp Peter har han skjutit sig själv i huvudet, exakt på den plats Kristian föll mot en säker död. Estet in i det sista fick han på något sätt sista ordet, och varför han reagerade som han gjorde får inget direkt svar. Tumören i fråga visar sig nämligen snart ha varit icke-existerande, och pratet om tester vid sjukhuset var en bluff. Peter tycks ha stängt in sin sorg och hållt den inom sig under flera år, och frågan är om detta var hans enda sätt att visa sorgen över sin förlust, och hans enda sätt att stilla sitt samvete.

Nu samlas Peters senaste kvinna, Helen, och hans älskarinna Kaja m.fl. människor hemma hos hans f.d. hustru inför begravningen, och den serbiske musiker, Goran, som bott i hennes källare den sista månaden ber plötsligt henne om att hans bröllopsorkester ska få flytta in med honom. Kvällen innan begravningen sups det så som man ibland gör i Norden (utom Danmark) och på Balkan, dvs. direkt ur spritflaskan, och det spelas, sjungs, gråts, dansas och skrattas om vartannat. Alla måste prata och gråta ut, och det hela blir parodiskt när Bogdan dagen efter ligger och kräks i Kajas famn, samtidigt som hon berättar om sin far stuntmannen, som dog i en olycka under inspelningen av en film som sen fick en Oscar.

Behöver jag säga mer? Behöver jag ens nämna att det är Rebecka Hemse som är lika usel som vanligt i rollen som Kaja? Petronella Barker heter den uppenbarligen engelska skådespelaren i rollen som Helen, och trots att hon gjort film i Norge i 15 år, pratar hon enbart engelska, åtminstone i filmen. Lena Endre i huvudrollen visar emellanåt på teknisk briljans och inlevelse i sitt spel, men blir för isande kylig emellanåt, inte alls olik Meryl Streep under hennes första år och i filmer som Kramer mot Kramer (1979) och Den franske löjtnantens kvinna (1981).

Goran Bregovic som den serbiske orkesterledaren Bogdan är ingen skådespelare (detta är hans första och hittills enda filmroll), utan kompositör av filmmusik, och som sådan har han gjort musik till filmer från flera europeiska länder. Innan dess ledde han sin folkrockorkester Bijelo Dugme hemma i Jugoslavien, och de sålde visst 15 miljoner skivor på lika många år innan kriget bröt ut, då han lämade landet.

Regissören Unni Straume är för mig en ny bekantskap, men tydligen är detta hennes femte film. Den är oerhört snygg och helt i linje med de estetiska motiv som filmen innehåller, men tyvärr blir historien ibland lite löjeväckande. Det är synd, för inledningen med bara Peter (Björn Floberg) och Sara var väldigt stark och lovade mycket. Nu höll det inte hela vägen, men filmen är inte för det misslyckad. Se den om inte annat för Lena Endre, eller för den fantastiska musik Bijelo Dugme bjuder på.