Vilken mardröm att vakna upp i en Björn Runge-film! Jag som brukar känna mig rätt villig att byta liv med karaktärer på film skulle totalvägra att byta plats med någon ur Runges Om jag vänder mig om. Och vad gäller hans nya, Mun mot mun, är jag rädd för att ens överväga det i teorin. De har det inte ens OK, karaktärerna i Mun mot mun. De känner sig maktlösa, har förlorat kontrollen över sina liv och utsätts i många fall för fysiskt eller psykiskt våld. Droger, dominerande föräldrar eller hotfulla pojkvänner tvingar dem till underkastelse. Det finns helt enkelt ingen ljusning och de mörka skuggorna (som börjar redan i pressmaterialet inför Mun mot mun, där de vilar över skådespelarnas porträttbilder) sträcker sig genom hela filmen. Sällan har jag sett så många dunkla tamburer och nedsläckta källarskrymslen. Har familjen fått strömavbrott eller är de helt enkelt för olyckliga för att orka tända?

Magnus Krepper spelar en förstörd Morgan, som med mosigt ansikte och sönderstuckna armar hasar sig genom en kall tillvaro. Hans drogberoende har gjort honom blind för sin omgivning och han har litet eller inget intresse för den 17-åriga flickvännen Vera. Troligtvis ser han det som en fin gest när han brottar ner henne i sängen (på hennes 18-årsdag) och injicerar jungfrusilen i hennes armveck. Hon, Vera (Sofia Westberg) är ung och förvirrad. "...du vet inte vem jag är" konstaterar hon i en känsloladdad scen och jag är mer än beredd att hålla med. Jag vet inte vem hon är. Helt enkelt för att jag aldrig lär känna fler sidor av henne än den sorgsna, mycket rädda spillra som ständigt följer i sin pojkväns fotspår. Hennes liv är en flykt från föräldrahemmet och hon bor tillfälligt tillsammans med Morgan och ett par skugglika vänner. Vänner som aldrig lösgör sig ur bakgrund en utan framstår som uttryckslösa statister.

Historien om Veras föräldrar (Marie Richardson och Peter Andersson) känns inte helt färdigberättad. De är näst intill paralyserade av sorg och drömmer om att göra en sista ansträngning för att återfå sin dotter. Samtidigt bär de på ett ok av skuldkänslor. Liksom Vera förblir de något av frågetecken, kanske för att sorgen och skräckslagenheten trängt undan alla andra personlighetsdrag. Här hjälper det alltså inte med bra skådespeleri (för det är det överlag), personerna är alltför svåra att komma nära. Kanske är det därför som bihandlingen, om Veras bror (Anton Jarlros Gry) och hans flickvän Helene (Magdalena Jansson), framstår som speciellt värdefull. I svärtans centrum lyckas de upprätthålla en medkänsla för varandra och endast här finns ett löfte om framtiden. Det känns hoppfullt.