I västvärlden har människor svårt att glömma skolans gymnastiklektioner. För dem var allt som hände i gymnastiksalen bara elände, och minnet från den tiden har för evigt satt sig i sinnet. Gympans helvete är ett, om inte kärt så i alla fall välbekant, ämne. Det är något Mr. Woodcock tar fasta på och filmen innehåller allt som är värt att oja sig över. Billy Bob Thornton i titelrollen är en sadistisk gympalärare som gillar att plåga sina elever, både fysiskt och psykiskt. Hans lektioner bubblar över av militär disciplin och förnedring. Filmen baseras på manusförfattarna Michael Carnes och Josh Gilberts egna upplevelser från skoltiden, och de har knåpat ihop en berättelse som utgår från barndomens förödmjukelser. Nu är manusförfattarna från de breda leendenas land, och där har man lärt sig tänka positivt. Därför har filmen även en sensmoral som går ut på att allt negativt kan vändas till något bra. Det gäller bara att bita ihop och kämpa på så går det dig väl. Det gäller inte minst filmens andra huvudkaraktär, John Farley, som spelas av Sean William Scott. Han är en av dessa ungar vars liv var ett helvete under high school-tiden på grund av Mr Woodcock. Nu, tretton år senare, är han en framgångsrik författare till en hobbypsykologisk självhjälpsbok som bygger på hans egna erfarenheter. Hans gamla hemstad i Nebraska är så stolt över hans bedrift att de tilldelar honom stadens finaste utmärkelse. Det är när han återvänder till sin hemstad som han upptäcker att mamma Beverly (Susan Sarandon) har fallit för den ökände gympaläraren och planerar att gänga sig med honom. Det kan John Farley inte acceptera, vilket blir startskottet på en kraftmätning männen emellan.

Seann William Scott har emellertid inte tillräckligt med komisk talang för att fighten ska bli riktigt rolig. Han var aldrig särskilt rolig i The dukes of Hazzard, och här hamnar han i den ena pinsamheten efter den andra när han försöker avslöja vilken skitstövel Mr. Woodcock i själva verket är, utan få till det. Tyvärr stannar det ofta bara vid att förbli en pinsamhet, och utvecklas aldrig till en komisk poäng. I stället är det Billy Bob Thornton som plockar hem skratten med sin kraftfulle och självsäkre buse. Billy Bob Thornton är en begåvad och mångsidig person, men har mest blivit känd genom sitt äktenskap med Angelina Jolie, som utvecklades till något av parets egen variant av Skönheten och Odjuret med sexuella undertoner. Han gillar uppenbarligen rollen han fick av skvallerpressen, och i Mr. Woodcock upprätthåller han sin image som viril älskare med djurisk dragningskraft. Varför skulle man annars lägga in en scen som den då Farley gömmer sig under Woodcocks säng, för att sedan tvingas lyssna till hur han tillfresställer mamman alltmedan sängens fjädrar lovsjunger det hela allt ljudligare?

Som ni förstår är Mr. Woodcock en fånig film, men trots det sitter jag filmen igenom med ett fånigt leende på läpparna. Visserligen saknar filmen de riktigt stora garven, men den är ändå smårolig hela tiden. Som motvikt till alla nördiga high school-filmer fungerar den skapligt, och i alla fall jag skrattar när Billy Bob Thornton plattar till ungarna med en vass replik. Dessutom dyker Amy Poehler upp som John Farleys försupne agent och levererar sina one-liners med sedvanlig bitchighet utan att nå upp till nivån i Blades of glory.Till filmens fördelar måste man också räkna att den inser sin begränsning och därför är föredömligt kort med en speltid på under 90 minuter.