Året var 1936 när den numera kultförklarade Mr. Deeds Goes to Town, på svenska En gentleman kommer till stan, gick upp på amerikanska biografer. Filmen regisserades av Frank Capra och blev Oscar-belönad vid den stora filmgalan. Så hur tacklar man en remake av det här slaget, som producent och regissör? Ska man lägga ribban högt, och satsa på att göra den till en prisvinnare vid galor, eller?

Det är uppenbart att så inte är fallet med den här filmen. Manuset har bearbetats för att passa in på vår nutid, speciellt har man lagt vikten på mediets genomslagskraft. Handlingen är ganska enkel och långt ifrån originell, även om man bortser från just den här filmens föregångare. En multimiljardär lika rik som Bill Gates dör när han bestiger Mount Everest och lämnar efter sig ett jättelikt bolag, utan att ha skrivit något testamente. Det visar sig att hans närmsta släkting och rättmätige arvinge är en man vid namn Longfellow Deeds.

Longfellow Deeds bor i en småstad ingen hört talas om, där han driver stadens enda pizzeria. Som hobby har han att skriva ihop fiffiga rim samt designa vykort, något han inte lyckas tjäna pengar på då hans talang för detta inte är speciellt stor. Dock brukar han förnöja sina gäster på pizzerian med att läsa upp rimmen offentligt, något som i en liten håla som den de bor i väcker stor uppmärksamhet och är en given succé.

Så anländer helt plötsligt två män med helikopter, och förklarar för Deeds situationen att han faktiskt ärvt hälften av aktierna i ett gigantiskt bolag. Dessa aktier är värda fyrtio miljarder dollar. Så, vad gör man om man, likt Deeds, aldrig lämnat småstaden man växt upp i och plötsligt får chansen att åka till New York? Jo, man tar den förstås!

Det är nu den klassiska situationen för karaktärer i Hollywood-filmer kommer in i bilden. Med det syftar jag på just det där med att en missanpassad figur kommer in och vänder upp och ner på allt, genom att ta ner rika snobbar på jorden osv. Detta är en för mig uttråkande och ointressant vinkling på storyn, och jag tror nog att de flesta kan hålla med mig. Så, vad är egentligen filmens behållning? Den stavas Turturro. John Turturro (tidigare sedd i bl.a. The Big Lebowski och Oh Brother where art thou) spelar i den här filmen en betjänt med en sjuklig dragning till fötter. Detta gör han riktigt bra, och varje scen han medverkar i lyser lite extra jämfört med de andra scenerna.

Hur är Adam Sandler då? Först och främst vill jag påpeka det att jag inte sett så många filmer med honom i tidigare. Och faktum är att han inte är speciellt rolig i den här filmen. Nej, han är faktiskt rätt så stel, och det lyfter då inte den här filmen i alla fall. Därför om man slutligen summerar filmen blir resultatet ganska mediokert. Den erbjuder en del skratt, men annars känns den varken nydanande eller fräck, den verkar snarare leva på sin föregångare.

Därför kan jag tyvärr inte rekommendera den här filmen. Jag kan dock tänka mig att personer som gillar Adam Sandler, och som inte är kritiska av sig när det gäller originalitet och dylikt, uppskattar den. Dessutom gör Steve Buscemi en småkul biroll, och så nämns Sverige i filmen. Betyget blir en stark tvåa, den är ju trots allt lätt underhållning och det lyckas den med.