Utåt sett är den respekterade och framgångsrika affärsmannen Earl Brooks en av samhällets stöttepelare, lyckligt gift med fru och barn. Som affärsman är han så populär att Portlands handelskammare har valt honom till årets man, men bakom den välputsade fasaden döljer sig stadens fruktade seriemördare The Thumbprint Killer, vars signum är att han alltid lämnar offrens blodiga fingeravtryck väl synlig på brottsplatsen. The Thumbprint Killer har legat lågt i två år, men samma kväll som Mr Brooks får utmärkelsen ”Årets man” återkommer suget att döda och han ger sig ut i natten efter ett par han spanat på ett tag. Han tar sig in i deras lägenhet och skjuter dem när de inlett en kärleksakt. Den här gången är han dock något ringrostig och glömmer att dra för gardinen, vilket får makabra konsekvenser. Nästa dag får Mr Brooks nämligen besök av en man som kallar sig Mr Smith (Dane Cook) och som har fotograferat allt. Några problem med att hitta Mr Brooks har han inte haft eftersom ”årets man” finns i Portlands alla dagstidningar. Någon vanlig utpressning är det inte frågan om: Mr Smith vill inte ha pengar utan han vill uppleva samma kick som Mr Brooks av dödandet och vill därför vara med på nästa mord. En seriemördare med lärjunge är inte vardagsmat och Mr Brooks hade med största sannolikhet blivit bättre om den koncentrerat sig på det spåret.

Nu kliver i stället Demi Moore in i handlingen som kommissarie Tracy Atwood. Det är hon som leder undersökningen av The Thumbprint Killer senaste mord. Som vanligt hittar polisen inga ledtrådar, men Atwood kämpar frenetiskt med fallet. Tyvärr överger filmen snart hennes polisarbete och ägnar sig mer åt hennes privatliv eftersom hon är mitt uppe i en uppslitande skilsmässa. Som om det inte är nog får hon även en skjutgalen psykopat efter sig vilket ger filmskaparna några möjligheter att kasta in helt meningslösa actionscener i berättelsen. Sidointrigerna gör dessvärre inte halt vid Demi Moore utan historien kompliceras ytterliggare när Mr Brooks dotter (Danielle Panabaker) hoppar av college och kommer hem från Kalifornien. Hon är ganska förtegen om vad som hänt, men avslöjar så småningom att hon är gravid. Mr Brooks misstänker dock att hon döljer något.

Det är över femton år sedan Madonna hånade Kevin Costner för hans präktighet i In Bed with Madonna - sanning eller konsekvens? Genom åren har många spytt galla över honom och skadeglatt sågat floppar som Waterworld och The Postman - Budbäraren. Ändå är det få stjärnor i dagens Hollywood som lika konsekvent har gått sin egen väg. Han har varken sneglat på trender eller klamrat sig fast vid ungdomens succéer som andra åldrande stjärnor. I stället har Kevin Costners låtit sina karaktärer åldras värdigt med honom. Det går inte heller att komma ifrån att utseendet alltid varit en stor tillgång för honom och att han gärna låter manligheten framträda i sina filmer. Däremot har han inget behov av att dominera varje scen och däri tycker jag mycket av hans storhet ligger. Därför fungerar också scenerna mot William Hurt som spelar Mr Brooks mörkare alter ego Marshall; den blodtörstige Marshall hetsar hela tiden Mr Brooks att gå vidare mot nya illdåd. Det är en inre dialog som man köper och som helhet är Mr Brooks trots en del irritationsmoment sevärd. Den präktighet som många finner hos Kevin Costner blir här en styrka och galghumorn är ibland riktigt skön. Som det faktum att Costner toppar sin präktighet med att jämt och ständigt gå med ett glas mjölk i handen. Det hindrar honom inte från att besöka Anonyma Alkoholister och bekänna att han är beroende, men som den hycklare Mr Brooks är bekänner han aldrig att hans beroende består av att döda.