Efter fem, sex års giftermål har John och Jane Smith drabbats av något oundvikligt: den tristess som vardagen har att erbjuda. Deras liv hankar sig fram på ren rutin, och parfester ordnas där kvinnorna pratar om sina barn och männen snackar sport. Middagen står punktligt på bordet varje kväll i deras lyxiga förortsvilla, smågnabbandet och pikarna är frekventa inslag medan passionen och sexlivet är non-existent. Bristen på kommunikation har drivit dem till parterapi för att försöka skaka liv i det som blivit något som de inte hade föreställt sig att få när de dramatiskt möttes första gången.

Både John och Jane lever dock varsitt dubbelliv. Båda är nämligen, utan att motparten är medveten om detta, hemliga agenter. När de råkar dubbelbokas för ett jobb och målet kommer undan, får de av sina respektive arbetsgivare 48 timmar på sig att eliminera varandra. Mr. & Mrs. Smith är som War of the Roses med bly i stället för porslinsfigurer som ammunition, som Prizzis heder med automatkarbiner. Pang-pang och explosioner erbjuds det naturligtvis - detta är ändå en av sommarens stora actionfilmer - och det är onekligen riktigt snyggt gjort. Kameraarbetet, scenografin och kostymerna blir i Doug Limans säkra händer till en ruskigt elegant film. Klippningen är rapp och det finns knappt någon överflödig bildruta i filmen, och paradoxalt nog är det inte actionscenerna som är det som gör Mr. & Mrs. Smith så sevärd. Manuset är överraskande fyndigt. Man lyckas inte riktigt knyta ihop säcken i slutet, men från den första scenen till den sista har man träffat mitt i prick när det gäller stämningen. Det går knappast att värja sig från att ryckas med i historien och det är tacksamt mycket smådetaljer och sanslösa replikskiften som förgyller i princip varje scen.

Fox har verkligen gjort rätt drag med att anlita Liman, som precis som Bryan Singer tidigare har visat i sina filmer att han kan det där med personregi innan han tagit klivet över till actiongenren. Adam Brody (TV-serien The O.C) känns totalt överflödig, men resten av skådespelarna gör bättre prestationer än vad de gjort på länge. Vaughn och Pitt gör något som ingen av dem har gjort på flera år - de agerar. Inte alltför uppseendeväckande mer än att de är ruskigt underhållande att se i sina roller, men det är kul att de för ovanlighetens skull inte bara är sig själva. Angelina Jolie visar att hon faktiskt är en aktris av det slag att hon utan tvekan skulle kunna få ännu en Oscar att ställa i bokhyllan bara hon tog roller i mer "seriösa" filmer med jämna mellanrum. Hon är filmens pärla som varvar rappa, minnesvärda oneliners (dem finns det drösvis av här) med en stenhård yta och ett bräckligare inre - och det i vissa fall i en och samma scen.

Precis som filmens titel avslöjar är det nästintill hundraprocentig fokus på det äkta paret, och det är inte konstigt att Pitt och Jolie ryktas vara ett par i verkliga livet för samspelet dem emellan är exemplariskt. Och det går rätt igenom filmen; även i de mer bombastiska sekvenserna har de utrymme att explodera på duken mer än pyrotekniken runt dem. Sommarens lättsamma underhållningsrulle är redan här. En film som inte bara roar för stunden, utan som förmodligen står sig - inte om utan när - man ser om den ytterligare gånger.