Det är lätt att man redan innan man ser en oerhört hyllad och / eller omtalad film skapar sig en uppfattning av den. Att man t ex får alltför höga förväntningar som filmen aldrig, eller i a f sällan kan leva upp till. Moulin Rouge är en sådan film som man, såvida man inte levt under en sten, helt enkelt inte kan undgått att ha hört och / eller läst om. Eftersom det var först nyligen som jag såg en av 2001-års mest omtalade och hyllade filmer så kan ni förstå att mina förväntningar var relativt höga. Men till skillnad från vissa andra omtalade filmer som gjort mig besviken den senaste tiden så lever faktiskt Moulin Rouge upp till min högt ställda förväntningar.

Året är 1899 och den unge poeten och författaren Christian (Ewan McGregor) beger till Paris för att göra karriär. Väl där blir han indragen i en bisarr teatergrupp där han blir ombedd att skriva manuset till en pjäs som gruppen ämnar att framföra. Ägaren till den legendariska nattklubben Moulin Rouge blir engagerad i projektet och arbetet kan starta. Den stora stjärnan på Moulin Rouge är Satine (Nicole Kidman) som vill bli sedd som en riktig skådespelerska. För att kunna genomföra det hela på stor scen så behövs dock en finansiär. Olyckligtvis är det den slemmige, men ack så rike Hertigen som står för finansieringen. För besväret så vill han att Satine ska bli hans hustru. Medan han planerar deras framtid tillsammans så blir Christian och Satine hejdlöst förälskade i varandra.

Nicole Kidman och Ewan McGregor gör mycket bra rollprestationer och lyckas verkligen förmedla de rätta känslorna till de tunna karaktärerna. För det är inte direkt något djuplodat karaktärsdrama där personerna i filmen utvecklas, utan det är istället en spektakulär show. Men det hindrar en inte att bli fullkomligt gripen av berättelsen som berättas på ett snyggt sätt.

Anledningen till att man blir så gripen av historien beror nog mycket på att filmen bokstavligt talat drar fram som en orkan. Det dröjer inte lång tid förrän man sugs in i den och tas med på en resa som gör en alldeles stum. Trots att filmen är lite drygt två timmar så känns det som om tiden susar förbi. Regissören Baz Luhrmanns trycker gasen i botten från första början och stannar inte förrän eftertexterna rullar.

Musikvalen i filmen är enastående. Här har man blandat all möjlig musik, alltifrån Madonna till Sound of Music på ett sanslöst vis. På samma sätt gör man i En riddares historia, dvs. man blandar in modern popmusik i en historisk film på ett sätt som på papperet ser oerhört malplacerat ut. Men det blir i praktiken ett lyckat tilltag, mycket därför att filmerna använder greppet så oreserverat att det känns självklart. Båda filmerna ger heller inte någon ansats till att tas seriöst, utan får istället ses som ett lustfyllt spektakel (om än ett tragiskt sådant). Det gör också att de mest banala låttexterna som används i filmen får liv och känns lika betydelsefulla som livet självt. Man köper så gott som vad som helst.

Regissören Luhrmann förstärker sin position som en egensinnig och originell regissör som vägrar följa mallarna, han skapar istället något alldeles eget. Alltså, precis som han gjorde med sina två föregående filmer. Detta är en utav dom bästa filmerna under 2001 och Luhrmanns bästa hitintills. Det enda som jag håller emot filmen är att den stundtals nästan blir lite för intensiv. Jag kände mig ett par gånger åksjuk och tankar om att det hela bara blev FÖR mycket passerade min hjärna. Men detta är inget som svärtar ned filmen i någon stor utsträckning. Detta är, om inte ett mästerverk, så en mycket bra film.