Paris i slutet av 1800-talet. Konstnärerna, bohemerna och posörerna samlas inne på det burleska Moulin Rouge (Röda Kvarnen) där de roas av exotiska danser, uttrycksfulla chanteuser och välsmakande konjak. Längst fram vid dansgolvet sitter herr Toulouse-Lautrec (José Ferrer) i buskigt skägg och svart plommonstop från att nattklubben öppnar tills efter stängning, då städerskorna svabbar upp resterna av spilld alkohol och nötta klackar. Spriten serveras till hans bord, på vars duk han med kvick hand skissar av det glamorösa och stundtals skabrösa festandet. Ägaren erbjuder honom gratis drinkar ifall han kan illustrera nattklubbens identitet i form av en affisch. Han accepterar erbjudandet och skapar slutligen en målning (La Goulue, 1891) så levande, så vällustig, så full av can-can att nattklubben görs odödlig för all framtid och Lautrec till en levande legend.

Men framgångarna kränger inte hans bitterhet. På grund av en skada från barndomen som hans ben aldrig återhämtade sig ifrån har han aldrig blivit längre än en och en halv meter. Med en mans överkropp, men med en pojkes ben, har han fått sitt hjärta brustet ett ansenligt antal gånger. När gatflickan Marie (Colette Marchand) kommer in i hans liv vågar han inte ens begrunda möjligheten av en kärleksaffär. Till skillnad från hans adelsmässiga bakgrund kommer hon från slummen och betraktar utifrån ren överlevnadsinstinkt all socialisering utifrån monetära aspekter. Just på grund av deras vitt skilda erfarenheter kommer dock Henri och Marie varandra nära, trots att deras relation tyngs av konflikter från natt till dag.

John Hustons Moulin Rouge är långtifrån Baz Luhrmanns namne – även om båda filmerna kammade hem samma två Oscars, för scenografi och art direction. Luhrmann gjorde ordentlig sensationalism av myterna och legenderna, medan Huston fokuserar mer på vilken magi som låg bakom odödligheten och blir så en aning vackrare i sin betraktelse av konstens spelregler. Han gör Toulouse-Lautrec till den evige betraktaren; såväl det mest centrala vittnet som den ständige outsidern. När allt annat förutom konsten går i kras – relationen till den fördomsfulle fadern (också spelad av Ferrer i sin rätta längd), kärleken till Marie och hans växande missbruk av konjak och absint – så kvarstår illusionen av den röda kvarnens ständiga upprymdhet. En plats där glädjen aldrig ebbar ut. I Hustons film en högst levande uppfattning för den tragiske konstnärssjälen, men vilkens bistra realitet gång på gång demonstreras i små sidospår. Han blir den förste levande konstnär att få sin konst upphängd på Louvrens väggar, men döende av alkoholism och syfilis så blir hans kommenterande leende en aning smolkigt. Vad hände med de levnadsglada dansarna – ligger dom också för döden?