Värre än att vara avslöjad, är att inte vara avslöjad. Med det förordet inleds Nicole Garcias verklighetsbaserade thriller om den schweiziske läkaren som inte var någon läkare. Som ljög för sin familj och vänner i nästan tjugo år och som till sist valde döden framför sanningen.

Jean-Marc Faure bor med sin fru Christine och två barn Alice och Vincent. Hans omgivning betraktar honom som en stillsam och ödmjuk man, kanske något tillbakadragen men ändå ganska gladlynt och trevlig. Varje dag beger han sig iväg med sin bil för den långa färden till sitt arbete på WHO. Väl där tågar han in med resten av de kostymklädda människorna. Men istället för att hamna på något kontor, sätter han sig i caféterian och väntar. Han skulle kunna misstas för en person som väntar på ett möte, eller som bara tar en kafferast. Men Jean-Marcs raster varar dagarna i ända. Han väntar enbart på att återvända hem, där den lögn han en gång för länge sedan byggt upp fortsätter att verka.

Om historien känns igen, är det för att Laurent Cantet filmatiserade historien för ett par år sedan under namnet Time Out. Den huvudsakliga skillnaden är dock att Motståndaren gör en mer ingående studie av de verkliga skeendena, medan Cantets film strukturerade om intrigen så att parallellerna inte var alltför snarlika.

I huvudrollen som Jean-Marc syns storskådisen Daniel Auteuil som alltid är bra, men som här är bäst. Det är en komplicerad roll som på högre plan indirekt är en kritik över det futila i människans tillvaro. Hur våra värden som individer kopplas till vår sysselsättning, eller det simpla konstaterandet att man är vad man arbetar med. På så sätt är filmens protagonist såväl instängd som fri på samma gång. Han är bunden till sin stora livslögn och tvingas ständigt uppfinna nya ”back up-lögner”, men är samtidigt fri att göra vad han vill om dagarna.

Just som hans samvete håller på att brista och han håller på att erkänna för sin svärfar att han inte är vem han utger sig för att vara, faller svärfadern olyckligt till sin död. Och som tur är efterlämnar han en hel drös med pengar, som Jean-Marc med släktens godkännande får ta hand om investeringarna av. Scenen när bekännelsen är på väg är en av många stilsäkra och mångtydiga scener i filmen. Jean-Marc har levt så länge i en lögn att när han för en gångs skull talar sanning, blir hans minspråk så konstgjort att det känns som om han på nytt ljuger.

Ibland känns Garcias film nära besläktad med Michael Hanekes civilisationsdystopier. Fast även om Haneke är en personlig favorit, känns det som om Garcia betraktar undergångstemat med mera värme och mindre hopplöshet. Vad är det för liv människor lever när deras yttre roll blir viktigare än deras inre viljor? Denna rätt oangenäma frågeställning (som antagligen är svår att besvara för väldigt många i vår ”västvärld”) balanserar Auteuil elegant i sitt porträtt. Jean-Marc är ett förvuxet barn som inte vågar ta steget ut i vuxendomen. Men han är också en erinran om att mänskliga behov inte alltid passar in i vad samhället efterfrågar.

I Roy Anderssons En kärlekshistoria finns en scen som är typisk för att påvisa just denna livsångests outplånlighet. Bertil Norströms faderskaraktär vandrar runt, runt, runt i en dimmig skog och inser att hans liv är över. Att allt han gjort för sig själv inte kommer stå honom bi för fem öre. En liknande scen finns i Garcias film där Auteuil springer och faller och dunsar in i träd i en höstklädd skog. Undergången är nära.

Motståndaren rymmer många känslor och funderingar kring vad som är poängen med alltihop. Och jag finner att dess speltid känns som en enda lång tår som faller. En split second av ett hjärta som brister, och det berör varenda människa i vår så kallade civilisation.