Sommaren 1973, nånstans längs en landsväg i Texas. Det är 35 grader varmt i skuggan, och några vänner åker i sin minibuss till en håla där en kyrkogård skändats. Sallys och hennes brors, Franklin, farfar ligger begravd där, och nu vill de kontrollera hur det egentligen står till med hans grav. De plockar upp en liftare med ett stort eldsmärke i ansiktet, och som verkar något labil. När de kör förbi ett nerlagt slakteri där Franklins och Sallys farbror brukade jobba, berättar han att det har hans bägge bröder, Drayton och Bubba, också gjort. Och så visar han foton från slakteriet, och hur det gick till när de dödade djuren och kokte "headcheese", nån sorts ätlig (?) sörja de får när de kokar kohuvuden. För övrigt en tänkt filmtitel, liksom Leatherface. Garanterat hade denna film aldrig fått en remake som hade Sverigepremiär i förrgår, om det 30-åriga originalet hetat Headcheese…

Liftaren, vars namn vi aldrig får veta, men som spelas suveränt av Ed Neal, tar plötsligt fram en fickkniv och skär ett djupt jack i handen och flinar. Förskräckta vet ingen i bilen vad de ska ta sig till, när han så tar upp en poolaroidkamera och tar ett foto av gänget. Han begär sen två dollar för det, en 50-lapp i dagens värde, och då ingen vill betala eldar han upp fotot, och sen skär han raskt även den rullstolsbundne, stackars Franklin i armen. Snacka om känslig konstnärssjäl. Liftaren åker förstås ut.

Farfars grav (filmat på en kyrkogård med det verkliga namnet Bagdad Cemetary) var orörd, så nu drar de iväg mot hans gamla hus, som fortfarande ägs av Franklins och Sallys farsa. På bensinmacken - som saknar bensin - varnas de av föreståndaren för att "göra intrång på andras ägor". Han verkar också vara en kuf, och det byggs så smått upp en kuslig stämning - bor det bara tokdårar på den här gudsförgätna platsen? Den vidunderliga elektronmusiken, delvis skapad av regissören själv, hjälper till att skapa denna obehagliga känsla av att nånting riktigt, riktigt otrevligt snart kommer att hända. Nåja, det förstod man kanske redan på filmens titel…det gamla kråkslottet till arvegods är också en historia för sig, spöklikt och knappast inbjudande. Franklin tar sig en tur på egen hand nerför Minnenas Allé. Pam och de andra tar sig till grannhuset för att fråga efter soppa. Det skulle de inte gjort. Pam travar runt i trädgården, medan Kirk smyger in i det, som det tycks, övergivna huset. Plötsligt fyller en gigantisk man i slaktmask dörröppningen, höjer armen utan ett ljud och drämmer till honom med en yxa i skallen, TJONG! Han faller som en…tja, klubbad Kirk, och kroppen rister i dödsryckningar, likt ett nyslaktat djur. Pam råkar snubbla in, försöker fly, men jagas ifatt och hängs upp i en köttkrok i nacken. Där hänger hon och sprallar medan mannen i masken drar igång världens mest kända motorsåg och börjar såga upp hennes kille framför ögonen på henne. Allt sker så gott som ljudlöst och helt mekaniskt, som om den väldige slaktaren bara skötte sina dagliga sysslor, ett rutinjobb som vilket som helst. Musiken hade också upphört, den används i denna film enbart för att bygga upp en krypande känsla av obehag, aldrig för att chockera eller låtsasskrämmas, som är brukligt idag. Det hela ger ett nästan dokumentärt intryck, och mycket av de starka känslor filmen framkallar ligger just i detta faktum. Inga grisiga närbilder, utan han syns först bara på håll i en korridor, därefter bakifrån på lite närmare håll inne i slakthuset. Inte en enda droppe blod syns, inget våld alls skildras rent grafiskt, utan allt filmas och klipps så skickligt att man tror sig se mer än man gör.

Det skymmer, och Jerry, Franklin och dennes urläckra syster Sally (Marilyn Burns, då blott 17 år gammal) kan inte förstå vart polarna tagit vägen. Jerry skickas för att leta, och går samma brutala öde till mötes. Three down, two to go. Det är mörkt som i en smedröv, och den nervöse Franklin irriterar syrran med frågor som "Tror du Liftaren kommer tillbaka?", "Tror du han kommer för att döda oss?". De försöker ta sig till grannhuset, men det går trögt med hans rullstol. Plötsligt dyker mannen i masken, Leatherface, upp i mörkret och drar igång motorsågen och delar upp Franklin i några lagom stora portioner. Den vettskrämda Sally skriker som en vansinnig, och det fortsätter hon med i stort sett filmen ut – något irriterande, måste jag säga. Hon rusar mot bensinmacken och tryggheten. Tror hon ja. För sent inser hon hur det hänger ihop, och snart sitter hon fånge hos en märklig familj, bestående av bröderna Drayton (bensinmacksföreståndaren, spelad av Jim Siedow, som avled i november i fjor), Liftaren och Bubba/Läderansiktet, samt farfar (spelad av John Dugan, svåger till Kim Henkel, medförfattare till filmen), som ser ut att vara en 130 år gammal. Det är som om ondskan aldrig ville ta slut. När Sally väl insett att hon antagligen hamnat helvetet, inser hon snart att Dante hade rätt - det finns grader i Helvetet också. Det är bara det, att Helvetet inte ligger i underjorden, utan i en håla i Texas. Hon lyckas nämligen bara ta sig ur en knipa innan nästa dyker upp, och den ena chockeffekten avlöser den andra. Detta är inte en ordinär horror movie, det är en terror movie. Det är som om det aldrig tar slut, eller som Robert Englund (Freddy Krueger i sju filmer) en gång sa: "They just keep coming".

Motorsågsmassakern, löst baserad på Ed Geins liv och leverne, är världens bästa skräckfilm, någonsin. Titeln till trots innehåller den nästan inget våld, bara antydningar till våld. Till skillnad från de italienska zombie-, skräck- och kannibalfilmer vi begåvades med under 1970- och 80-talen, eller till exempel dagens amerikanska och japanska filmer. Blodiga filmer hade förresten gjorts redan tio år tidigare, i och med H.G. Lewis Blood feast och alla de andra klassikerna han skapade. Motorsågsmassakern tillhör inte denna kategori, utan innehåller på sin höjd ett par droppar blod. Att folk kallar den våldsam/blodig beror antingen på att de inte sett den, eller att de sett den och låtit sig förledas, för detta är också filmens styrka. Skådespelarna har ofta intygat (ibland annat i dokumentären The Texas chainsaw massacre – A family portrait) att de hur ofta som helst träffar på folk som vill slå vad med dem att man visst det får se hur Franklin sågas itu, eller hur Sally spetsas på köttkroken. 30-årige debutanten Tobe Hoopers regijobb är så djävulskt skickligt att man lätt kan förledas tro att så är fallet, men icke. Skådespelarna är alla så övertygande sina roller att man undrar om det inte är riktiga dårar man hyrt in, men de ger väldigt normala intryck i de intervjuer som ges i dokumentären ovan, kan jag intyga.

Mest berömd är förstås idag den väldige islänningen Gunnar Hansen (f. 1947), som dock kom till USA redan som femåring. Hans amerikanska är förstås felfri, och denna lågmälda och skäggiga nallebjörn berättar chosefritt om hur alla trodde filmen skulle floppa, och den hade faktiskt inte urpremiär förrän precis ett år efter att inspelningarna var klara (de gjordes under fyra typiskt heta septemberveckor 1973). Kultrykte fick den omedelbart, men den orsakade kontroverser var den än drog fram, och få hade väl sett den oklippt innan videoåldern inleddes runt 1980, om ens då - filmen klipptes eller rent av totalförbjöds i massvis av länder. Själv såg den några veckor efter det famösa Studio S-programmet, vintern 1980, och det var en andrahandskopia, eventuellt med grekisk text, av genomusel kvalitet. Själv ägde jag inte ens en videobandspelare - det gjorde nästan ingen då - och inte heller umgicks jag med några planer på att införskaffa en dylik, inte förrän Esselte bestämde sig för att rensa ut skiten bland sina hyrfilmer året därpå, och det plötsligt gick att se filmer som Hajen och Gudfadern hemma i TV-fåtöljen.

Aldrig har väl Söderns poor white trash skildrats på ett så groteskt vis som i Motorsågsmassakern, och detta har även diverse uppblåsta skribenter djupanalyserat. Med betoning på anal, för jag anser att varje försök att intellektualisera denna råa rysare är enfaldigt och en förolämpning mot de inblandade, som jobbade i olidlig hetta under svåra förhållanden i en månads tid med denna film, och borde straffas med sträcktittande på alla 203 avsnitten av Det lilla huset på prärien. Filmen, som blott kostade $140.000 (mindre än fem miljoner kronor i dagens pengar), bekostades av samma producenter som tidigare gjort sig en hacka på Långt ner i halsen (1972) och Djävulen i Miss Jones (1973). Dessa ska visst ha behövt ett förlustavdrag till sina inkomstdeklarationer, i stället lär filmen ha dragit in 700 gånger produktionskostnaderna. Bland de då alla okända i filmteamet märks Ted Nicolau, då ljudkille, numera etablerad skräckfilmsregissör i lågbudgetklassen. Hans mest kända är väl de fyra Subspecies-filmerna.