Dave Gahan-liknande Cahit plockar upp flaskor i en nerölad konsertlokal efter att showen är över. Splittret och skärvorna och det inrökta kladdet stör honom inte märkvärt. Efter jobbet går han hem till en lägenhet i Hamburg-förorten St. Pauli som ser betydligt värre ut. Det enda rena i hans avsiktligt punkiga lya är Siouxsie-affischen på insidan av ytterdörren. Cahits vardag kretsar kring det sunkiga jobbet, ölen därefter, kanske en sängtur med hårfrisörskan och punkfränden Maren och en och annan nersnortad lina. En kväll tappar han dock besinningen och till tonerna av Depeche Modes I feel you kraschar han sin bil in i en betongvägg.

På sjukhuset träffar han unga Sibel, som också uppvaknat efter ett misslyckat självmordsförsök. Hennes turkisk-muslimska familj är på besök och skuldlägger henne för vad som inträffat. Men i valet mellan att åka hem igen och att återigen snitta upp handlederna tvekar hon inte en sekund. Om det då inte vore för att hon fått en idé. Hon frågar Cahit om hjälp. Om de kunde gifta sig med varann skulle hon kunna slå sig fri från familjen och leva, dansa och ha sex som alla andra. Motvilligt går Cahit med på det hela och det fejkade giftermålet blir legalt äkta. Sibel flyttar in i lägenheten och rensar upp så att den efterliknar en IKEA-skyltning. En tjejbomb har slagit ner, som Cahit formulerar det. Men det dröjer inte länge innan deras sargade liv närmar sig varann och de fattar ömsesidigt tycke – Cahit lär sig städa och Sibel börjar sjunga Sisters of Mercy.

Fatih Akins film kammade hem Guldbjörnen för bästa film vid Berlins filmfestival (och knockade därmed förra årets bästa svenska film Om jag vänder mig om), samt en mängd andra priser vid German Film Awards. Länge sitter jag och funderar på om det beror på filmens kvalitet, eller kanske mer på saknaden av en så intim skildring av det ständigt känsliga temat tyska turkar. Invandringen av turkar i Tyskland är högst bland de europeiska länderna och har ofta i samhällsdebatten setts som ett skäl till att nynazismen blossat upp under 90-talet. Som så ofta beror det ju på fler saker än en enkel immigration, vilket Akin genom sin miljöskildring lyckas föra fram. I skiktet av betongghetton, arbetslöshet och brist på framtidsutsikter har han valt ett perspektiv som till en början känns enbenat, men som sakteligen växer oerhört.

Främst är Mot väggen en film som hänger på sina båda huvudkaraktärers förmåga att gestalta ömsom hopp, ömsom sorg. Och en stor mängd kärlek till varann. När de i några enstaka scener till synes tappar fokus och blir en aning för artistiska i sitt agerande, sviktar det en smula. Men inom ramen för deras förtvivlade beteenden och Akins multiaktade struktur så förlorar inte helheten på det. Speciellt Birol Ünels porträtt av Cahit vinner på att spreta åt flera håll. Han är en punkare som sagt upp sin turkiska bakgrund, men samtidigt inte anammat någon närmare känsla för det deutsche. Rotlösheten som bubblar inom honom gör att han lättare fastnar för den vilsna, men ändå starka Sibel. Hon känner i sin tur närmare kopplingar till såväl det turkiska, specifikt det muslimska livet, men också till det tyska obundna livet och balanserar nånstans mitt emellan. Logiskt nog inleds och avslutas Akins film i den mest typiska gränsstaden – Istanbul – där alla teorier om fortet Europa ställs på sin spets. Med den orkester som ackompanjerar historien så utvecklas det hela från en söt kärleksvisa till en finstämd sorgesång om människors vilja till att låta sig influeras och förändras. Sista versen sparas till publiken att själva sjunga.