Ingenting lär kunna rubba succéförfattaren Henning Mánkells skrivarkoncentration. Utom möjligen en sak - ljudet av grästrimmrar, enligt vår något uppblåste deckarguru det mest fasansfulla ljud man kan få utstå i den svenska sommarens stillhet. Läste detta nyligem i en kvällstidning vilket onekligen lättade lite på mina ena koncentrationssvårigheter. Kan inte påminna mig om att jag någonsin blivit irriterad av ljudet från grästrimmrar. Å andra sidan borras och knackas det i väggarna titt som tätt och alltid är det någon fan som har på stereon för högt. Jag vet inte vad som hade stört kompositören George Harvey Bone mest: grästrimmrarna i den mánkellska villaidyllen eller oljuden i min illa slitna höghustillvaro? Bone är huvudperson i John Brahms filmnoirrysare Mörkrets ängel och en man så irriterad på skärande ljud att han tar till den mest drastiska metoden av alla för att få bukt på de inre demoner dessa oljud framkallar - nämligen mord.

Efter framgången med Hämnaren (The lodger, 1944) ville förstås bolaget 20th Century-Fox slå till med ännu en thrillerskräckis i samma anda. Laird Cregar ställde - om än motvilligt - upp även denna gång och iklädde sig rollen som hämmad psykopat med taskig kvinnosyn. Tragiskt nog kom detta att bli Cregars sista film - han dog strax efter inspelningen i sviterna av den bantningskur han olyckligtvis fått för sig att genomföra. Blott 28 år ung förlorade Hollywood en av sina finaste karaktärsaktörer men han behövde knappast skämmas över sin filmiska svanesång - slutscenerna i Mörkrets ängel med Cregar spelandes piano i ett brinnande hus tillhör thrillergenrens starkaste.

Mörkrets ängel bygger lösare än löst på en roman av Patrick Hamilton. Filmen tilldrar sig i 1903 års London och regissör Brahm har tillsammans med mästerfotografen Joseph LaShelle finfint fångat in den edwardianska miljökänslan. LaShelle hade förresten året innan fått en oscar för fotot till en annan noirkittlare, Laura, där en viss Lyle Wheeler fick sig en nominering för bästa scenografi. Samme Wheeler som, i samarbete med Maurice Ransford, ligger bakom den utsökta scenografin i Mörkrets ängel. Så alla vänner av svartvita, skuggiga och deprimerande miljöer har mycket att hämta här. Bristerna ligger, som i fallet med Jack the ripper-skildringen Hämnaren, på manussidan. Vid den här tiden var det poppis med psykoanalysthrillers (alla filmvänner minns förstås Hitchcocks Trollbunden (Spellbound, 1945) och detta tema känns aningen krystat och förlegat i dag. Trots finfint spel av Cregar som den plågade kompositören Bone tror vi inte riktigt på att han löper amok så fort han hör en liten skriande piccolaflöjt ljuda. Bone blir förstås även intrasslad i kärlekstrubbel med en förrädisk dansös Netta (spelad av Linda Darnell sedan Marlene Dietrich dissat rollen) och blir vansinnig då han upptäcker att hon enbart utnyttjar honom som låtskrivare. För att få bot på sina nojor uppsöker Bone Scotland Yard-doktorn Mkiddleton (en George Sanders något mindre seg än i Hämnaren) men detta hjälper föga. Allt slutar i eländes elände och Bone stryper Netta och bränner henne sedan på bål (det skulle vattnas i munnen på Nordman!) innan han själv brinner upp spelanndes piano.

Om jag har någon favoritfilmkompositör vid sidan av italienarna (Morricone, Nicolai, Rustichelli, etcetera) så är det Bernard Herrmann (född.1911-död.1975). I mitt tycke är Herrmann Hollywods främste kompositör någonsin - mest ihågkommen för sina skira, skrämmande stråkar från Hitchcockklassiker som Psycho (1960). Herrmann samarbetade flitigt med både Hitch och Orson Welles (tonsatte bland annat den senares En sensation (Citizen Kane, 1941) och avslutade sin bana med det mästerliga soundtracket till Martin Scorseses Taxi driver (1976). Personligen sätter jag dock Herrmanns musik till Brian De Palmas något underskattade rysare Djävulens blodsband (Sisters, 1973) högst. Nervigare än så blev aldrig Herrmann i mina fladdriga öron - och det säger inte så lite.

Till Mörkrets ängel specialkomponerade Herrmann vad som skulle föreställa den störde Bones egna kompositioner. Men det är den talangfulle Laird Cregar själv som sitter och klinkar mot slutet, han var en god pianist så man behövde inte fejka dessa scener. Vad mer finns att tillägga? Jo, den mörka skönheten Linda Darnell (född.1921-död.1965) gick ett hemskt öde till mötes även i verkliga livet. Precis som rollfiguren Netta brändes hon till döds, dock genom en olyckshändelse (lägenhetsbrand) när hon satt hemma hos en väninna och såg en av sina gamla filmer (Lilla lögnerskan (Star dust, 1940) på TV. Mörkrets ängel hade svensk premiär (1945.10.29) på Palladium i Stockholm i klippt version.