Svensk humor behöver bli större och då är det inte mer än rätt att Hipp Hipp-duon Anders Jansson och Johan Wester lämnar teveformatet för bioduken med filmen . Ända sedan starten 2001 har grabbarna varit det roligaste man kan se på dumburken. Med hjälp av härligt utmejslade karaktärer som Tiffany Persson, Kajan Hansson och den kulturella folkbildaren Itzhak Skenström har de tangerat verkligheten med en humor som inte går att motstå. Och vem älskar inte den självupptagne utrikeskorrespondenten Morgan Pålsson, som alltid letar efter det bekvämaste sättet att bevaka världsläget? Över hans inkompetens och brist på självinsikt vilar något behjärtansvärt som får oss att skratta. Visserligen är det svårt att gå från korta tevesketcher till långfilm, men stor komik kräver inte någon fantastisk story och här får vi Morgan Pålsson i full frihet. Det är oerhört skoj.

Morgan Pålsson (Anders Jansson) drömmer om toppjobbet som utrikeskorrespondent i Washington, men strular till det så katastrofalt i Litauen att hans chef Eva (Suzanne Reuter) i stället förpassar honom till Nordafrika. Tillsammans med sin fotograf Robert Flycht (Johan Wester) ska han bevaka valet i det bortglömda landet Matóbo. Där har inget hänt på många år, men till allmän överraskning drabbas landet av en militärkupp och för några minuter lyckas Morgan Pålsson hamna i rampljuset, då han som enda journalist befinner sig på plats. Snart strömmar världens alla journalister till Matóbo och bland dem finns den unga norska stjärnreportern Åse Seierland (Camilla Frey). Hon bygger naturligtvis på verklighetens Åsne Seierstad och är raka motsatsen till Morgan Pålsson. Således är hon en ambitiös och kompetent reporter som till på köpet är generös mot sina kollegor. Filmen avstår klokt nog från att parodiera henne, varför Morgan Pålssons avundsjuka försök att bräda sin kvinnliga konkurrent blir ännu roligare.

Gillar man Morgan Pålsson kommer man att älska Morgan Pålsson - världsreporter. Anders Jansson lyckas vara rolig nästan hela tiden och här finns gott om skratt. Filmens komiska höjdpunkt är utan tvekan sekvensen när Morgan och Robert råkar i klorna på ökenbanditer och grävs ner i sanden tills bara huvudena sticker upp; då är det hysteriskt kul. Johan Wester fungerar bra som sidekick och har en viktig roll, men hamnar lätt i skuggan. Å andra sidan får han leka Steven Seagal, när filmen går mot upplösningen. Morgan Pålsson – världsreporter, innehåller en del pangande och springande som är lagom kul och får bokföras på kontot för enkla manuslösningar. Några av skämten om Sveriges Televisions känns inte heller alltför vassa, men varför klaga? Det var länge sedan jag såg en så här rolig svensk film och förhoppningsvis får vi se fler filmer med Anders Jansson och Johan Wester i framtiden.