Denna grönsaksskräckmusikal fyller i år 25 år, och den har fått flera fina priser, som The golden raspberry för sämsta film. Till skillnad från till exempel Plan 9 from outer space och liknande debacler är denna film medvetet kitschig, varför den aldrig kan uppnå den kultstatus den så gärna eftersträvar, ofta lite för mycket. Den påminner en hel del om senare parodier som Titta vi flyger (1980), Nu flyger vi ännu högre (1982) och Den nakna pistolen-serien, men saknar deras oftast begåvade humor och drifter med Hollywood. Men den har en sak dessa inte har: ett special appearance of The Royal Shakespearean Tomatoes! Och ett soundtrack med låtar som Tomato stomp och ledmotivet, med raden ”I know I’m going to miss her/A tomatoe ate my sister”.

Handlingen i kort: vildsinta tomater attackerar folk. Den första att stryka med är en hemmafru som blir anfallen av en mumlande tomat som pluppar upp ur diskhon. Polisen konstaterar snart att "Detta är inte blod, det är TOMATJUICE!" Och sen är farsen igång. Generalstaben har krismöte. Nio man i ett alldeles för litet rum med ett alldeles för stort bord. Den japanske forskaren är medvetet dåligt dubbad till engelska, och han föreslår en android som ska utrota tomaterna. CIA väljer dock att satsa på en grupp proffs bestående av, bland andra, en grodman som dyker i fontäner, en fallskärmshoppare med den redan utvecklade skärmen i släptåg, hängande i byxorna, en överviktig för detta olympisk simmerska och en svart man som ikläder sig rollen – bokstavligen - som infiltratör i tomatdräkt. Presidenten skickar bud efter en sjungande reklamman som ska göra propaganda för tomaterna för att lugna folks oro. En slogan lyder: ”Större tomater betyder större pizzor”. Men en kvinnlig reporter är CIA-agenterna på spåren. Hon försöker bland annat pumpa fallskärmsmannen på information. Detta, medan den svarte tomatinfiltratören sitter och äter vid lägerelden med ett par tvåmeterstomater. Dock begår han ett fatalt misstag när han ber om ketchup…

Mördartomaterna förgörs till sist genom att man spelar upp falsksången ”Puberty love” för dem, och det är lätt att se var Tim Burton fick idén till att marsianerna i Mars attacks! skulle dö av Slim Whitmans lika töntiga ”Indian love call” knappt 20 år senare. Tyvärr räcker inte denna film ända fram. Den blir för seg emellanåt, som intorkad ketchup. Den fick, trots detta, hela tre uppföljare, och ingen av dem är nåt att rekommendera. Till hösten ska originalet släppas på DVD. Bara för fansen!