Monster är berättelsen om Aileen Wuornos, USA:s första kända kvinnliga seriemördare. Aileen avrättades 2002 i Florida, efter att ha skjutit sju män – alla i självförsvar, hävdade hon själv. För rollen som den lesbiska, prostituerade och bitvis alkoholiserade Aileen fick Charlize Theron en mycket välförtjänt Oscar. Hennes tandproteser, "icke-frisyr", 15 pålagda kilo, ryckiga rörelsemönster, dialekt, blickar och hela beteende återger Aileen nästan exakt som hon skildrades i exempelvis Nick Broomfields dokumentär, Aileen: Life and Death of a Serial Killer som visades på Stockholms filmfestival 2003. Gestaltningen har på så sätt en närmast dokumentär likhet med verklighetens Aileen, utan att för den skull bli på något sätt trivial eller platt.

Som långfilmsdebut för regissören och manusförfattaren Patty Jenkins är Monster lovande. Men för att bli intressant på film bör skildringen av Aileen innehålla fler element av bakgrunden till eller konsekvenserna av hennes beteende. En berättelse om Aileen måste ta ställning; vara tydligare samhällskritisk. Men här når Monster inte riktigt fram. Det är visserligen spännande att se bitar av hennes mordodyssé och trassliga liv, men för att nå längre tror jag att en mer sammanhängande bild behövs av hennes liv - från sexuellt utnyttjad småflicka som stöttes ut från samhället när hon fick barn redan i tonåren, till dödscellen och avrättningen. Slutbetyget blir en stark trea.