Året är 1953. När den ogifta lärarinnan i konsthistoria Katherine Watson (Julia Roberts) kommer till östkusten till den konservativa överklasskolan för unga kvinnor, Wellesley, så får hon omedelbart skolstyrelsen, flertalet av hennes kollegor och en del av sina elever emot sig. Katherine med sina, för den tiden, nya idéer om könsroller och undervisning, har svårt att acceptera de unga kvinnornas drömmar om att bli en god hustru genom att offra sig själv för kärnfamiljen. Kvinnornas vistelse på skolan går i huvudsak ut på att förbereda sig och invänta sitt giftermål, lite taliban light över det hela. Saktliga vinner hon så småningom sina elevers respekt, och finner samtidigt ett par allierade bland sina kollegor att sällskapa med. Däribland läraren i italienska, och tillika krigshjälten, Bill (Dominic West) som det snart blir ljuv melodi med, ni vet, så som sig bör... Det bör dock direkt påpekas att detta inte är någon love story med stort L, så stoppa tillbaks pappershanddukarna.

Det är fruktansvärt tacksamt att rikta kritik mot det kvinnoförtryckande samhället som rådde under 1950-talet i USA, och i övriga världen också för den delen. Vi får se hur de unga, bortskämda, överklasskvinnorna stöps in i formen som goda hemmafruar åt sina blivande framgångsrika män. Bland annat finns lektioner om hur kvinnor bör bete sig vid middagsbjudningar och annan vett och etikett för gifta kvinnor på schemat. Tanken är att vi i publiken ska sitta och stöna och vrida oss i stolarna åt hur idiotiskt kvinnoförtryckande samhället var "på den tiden". Oerhört tacksamt mål med andra ord, som att sparka in öppna dörrar, skjuta mot öppet mål osv. Varför förläggs aldrig handlingen för dessa samhällskritiska Hollywood-filmer till nutid? Kvinnorna är fortfarande inte jämställda männen, rasismen mot de svarta i Amerika pågår alltjämt och de taskigt lottade i samhället har det fortfarande för jävligt. Det kan krasst konstateras att det är lättare att vara kritisk åt dåtiden, än att se med klara ögon på nutiden.

Nu bör dock påpekas att samhällskritiken bara är en del av vad denna historia vill berätta. När vi inte får se de Döda poeters sällskaps-inspirerade scenerna, så bjuds det på en hel del kärleksäventyr, med tillhörande problem, för Katherine (Julia Roberts) och flera av hennes elever. Det känns, helt klart, en aning för spretigt med alla sido(kärleks)historier. Det största problemet är dock att berättelsen och rollkaraktärerna känns alltför nedtonade, det hela fortgår i ett makligt tempo utan några större känslosvallningar. Jag saknar en inspirerande Robin Williams (från just Döda poeters sällskap, som denna film otvivelaktligen kommer att bli jämförd med) som nästan spricker i sin iver att sprida sina idéer om att fånga dagen och sin själs drömmar och låta sig själv våga följa dem. Jag saknar nerv och intensitet, sprakande skådespelarinsatser som skakar om och berör. Vi bjuds alltför mycket på en nedskruvad Julia Roberts, som i sin rollkaraktär är lika vilsen som sina elever, vilket tar udden av filmen. Även om Roberts i sin karaktär är mer realistisk än vår gode Williams var i Döda poeters sällskap, så påminner det oss bara om att det kanske inte alltid är realism som får oss att bli berörda och upprymda. Eller så är det bara jag som är man, och Mona Lisas leende som är en film om kvinnor, för kvinnor.

I rollerna som Robets elever så ser vi grädden av den unga, kvinnliga skådespelsköreliten i Hollywood idag, Julia Stiles, Maggie Gyllenhaal, Kirsten Dunst med flera. Det är ingen tvekan om att Mona Lisas leende är en välspelad film, med många fina skådespelarinsatser. Filmen är ett gott hantverk som dock aldrig riktigt lyfter, tyvärr.