Ilona (Kati Outinen, som fick pris som bästa kvinnliga skådespelare i Venedig 2002 för Mannen utan minne, också den av Aki Kaurismäki) är hovmästare på Dubrovnik, en nergången restaurang där gästerna börjar bli gamla och inte dricker lika duktigt som förr. Hon lever tillsammans med spårvagnsföraren Lauri (Kari Väänänen), som gillar att shoppa på avbetalning. En dag kommer han hem med en ny TV, och Ilona klagar: "Men vi har ju inte betalat av bokhyllan än!", varpå Lauri svarar, lakoniskt: "Det är bara sex avbetalningar kvar. Sen kan vi kanske börja köpa böcker."

Lauri kallas till jobbet för möte en dag. Det är tal om nerdragningar, och fyra man får gå. Vilka som fockas avgörs med hjälp av en kortlek, och Lauri drar klöver tre och det står inte länge på förrän även Ilona förlorar jobbet, då en stor snabbmatskedja, i maskopi med banken, tvingar ägaren att sälja Dubrovnik.

Bägge börjar nu söka jobb på sina håll, och blir lika besvikna var gång. Lauris hälsotest hindrar honom från att ta jobb som bussförare, och Ilona kan bara få jobb som diskare, och det på ett namnlöst hak där ägaren inte betalar skatt, varken sin egen eller hennes. När Lauri försöker inkassera hennes innestående lön, efter att skattemyndigheterna stängt rörelsen, får han rejält på flabben av ägaren och hans hejdukar.

Det hela låter inte så muntert, men man gapskrattar mest hela tiden. Aki Kaurismäki har alltid haft en alldeles speciell förmåga att kunna skildra losers som dessa utifrån ett humanistiskt perspektiv. Det är den lille mannen mot etablissemanget, och hur förnedrade de än blir, ger de aldrig upp. Temat känns igen från tidigare filmer som Skuggor i paradiset (1986) och Flickan från tändstickfabriken (1989), bägge med suveräna Kati Outinen. Hon har, likt Buster Keaton, ett enda ansiktsuttryck, och det blir emellanåt absurt att skåda hennes stela ansikte, som aldrig visar vad hon känner, tycker eller tänker vad som än sägs om och till henne.

Kari Väänänen, som tidigare varit med i flera av Akis filmer (och ännu fler av storebrorsan Mikas filmer), som operainspirerade dramat Bohemernas liv(1992) och farsen Leningrad Cowboys go America (1989, Akis kanske mest populära film, men som han själv kallar "1900-talets sämsta"), är inte heller han de stora gesternas man i denna film, och hans stoiska lugn är i paritet med det Matti Pellonpää brukade visa upp. Pellonpää skulle egentligen haft Lauris roll här, men dog tragiskt nog i en hjärtinfarkt sommaren 1995, blott 44 år gammal. Han hade dessförinnan medverkat i de flesta av bröderna Kaurismäkis filmer. Dock medverkar han här som fotograf(!), och filmen är dessutom tillägnad honom.

Moln på drift (efter en finsk schlager) får väl ses som Akis kommentar till Finlands värsta kris sen andra världskriget, då arbetslösheten efter det kommunistiska Europas fall sköt i höjden till dryga 20%. Filmen slutar dock i dur, vilket kanske är talande, med tanke på att Finland idag har mer än halverat arbetslösheten, och alla nya Nokiamiljonärer landet begåvats med.