Molly har det inte lätt. Molly har ont i själen. Molly är en parant, ung kvinna (spelad av vackra Yohanna Idha) med existentiella problem. Hon är frustrerad över att pengar betyder så mycket, att folk är så ytliga, att ingen bryr sig om henne (tillräckligt mycket). Ärligt talat är Molly en gnällig jävel och ibland skulle man vilja ge henne en rejäl spark i röven.

Molly i världen är TV-fotografen Henrik Pileruds första långfilm - även om det är en kort sådan (65 minuter inklusive generösa eftertexter, helt i enlighet med klassiskt lågbudgetfilmmakeri) - helt skjuten på video. Med hjälp av hyfsade amatörskådisar hemifrån Västerås (får man anta) har han skapat en käck liten berättelse om en riktig gnällspik till ung dam, annars charmant till tusen och med ett avväpnande leende rött som kössebär (som vi säger i Skåne) och ett långt, rött hår som hade knäckt även Rita Hayworth. Men varför mår Molly så jävla dåligt? Mer än att folk inte beter sig som hon vill och att hon uppenbarligen har taskigt med pengar? Tja, det nämns att hon är föräldralös sen barnsben, och har vuxit upp med sin moster. Men detta sidospår glöms sedan bort och saknar faktiskt helt betydelse för filmen som sådan.

Henrik Pilerud (filmens regissör, producent och tillika en av dess manusförfattare) är, liksom undertecknad, fascinerad av att universum är så jävla stort och vi så otroligt små, men mest av allt att allting tycks bestå av - ingenting. En jävla massa tomrum bara. Ungefär som atomforskare Malte Lindeman en gång konstaterade i en liknelse, att om man fyller en bägare ända upp till kanten med atomer, så nog fan får det plats en till, "så små är di jävlarna". Kanske Pilerud uttrycker sig en aning mer sofistikerat (via Sven Wollters berättarröst) när han jämför jorden med en "skavande heliumatom innanför tröjan". Men åter till den där oändligheten, och vår egen betydelselöshet. "Men, trots alltings skrämmande oändlighet, kan den minsta sak få väldiga konsekvenser, på lång sikt" konstaterar man. Tro fan Molly är vilse i tillvaron när hon omges av talande hamstrar som plötsligt utbrister i en rocklåt som vida slår den klassiska hamsterdansen.

Molly vandrar runt i en fiktiv verklighet bestående av Carl Larssonska exteriörer från Sala, Västerås, Stockholm och Arboga, och stöter på en del byoriginal. En förvirrad Molly skänker det stackars byfyllot 1 €uro som hon drar upp ur sin nepalesiska börs, vafan han nu ska med den till, den räcker inte ens till växelavgiften på banken - han får väl hålla till godo med surt Arbogaöl, får man anta. När Molly, som klär sig än som häxan i Snövit, än som nån blomsterflicka anno '69, har ännu en sån där blå dag knallar hon iväg till sin moster och dricker te. Moster är en sån där tant som löser alla problem med en björnkram och en kopp te eller två. Men hellre en björnkram än en björntjänst, och två koppar te än två smittkoppor (där fick jag allt till det...)! Hennes övriga umgänge anser att Molly ska "rycka upp sig", "ta sig i kragen" och liknande, hurtfriska floskler som man klarar sig allt för väl förutan. Ja, ni vet själva.

Men visst, jag kan förstå att hennes brorsa och arbetskamrater inte orkar höra hennes tjat var och var tredje dag. Du får ju för fan ta ansvar för ditt eget liv och dina egna handlingar Molly, och inte bara kräva att andra ska underhålla dig! Annars får du fortsätta umgås med djur, för de håller ju med dig hela tiden och är glada bara de får mat. Och sluta kritisera andra för ytlighet, när du själv lägger ner mer tid på utseendet än nån annan i filmen! Molly byter kläder, frisyr, smink och accessoarer som en annan byter CD i spelaren, alltså rätt ofta. Men hon äger en viss charm ändå, Molly, och då inte bara när hennes läppar är läckert körsbärsröda och inbjudande kyssäkta, eller när hon ikläder sig en zebramönstrad, tajt (tajt!) dress för att dansa loss i en av många drömscener. Över huvud taget är filmen full av fantasirika och kulörta drömsekvenser (gärna i motljus, vilket inte blir så lyckat med en DV-kamera) - lite för många kanske, och detta är väl lite av filmens problem, att man velat för mycket och tagit i ända från tårna.

Som formexperiment är Molly i världen (inspelad sommaren 2003) väldigt intressant, som berättelse lite mindre intressant. Man har lagt ett ohemult stort arbete på efterproduktion av filmen som innehåller hela 23 minuter, alltså en dryg tredjedel, efterbearbetningar såsom 2D- och 3D-animeringar i form av animerade djur, tankebubblor à la serietidning, retuscheringar och så vidare. Faktum är att man använder detta som ett av "försäljningsargumenten" (filmen visas förvisso gratis där den visas) för filmen, vilket påminner mig om när filmer som Jurassic Park 2 och Toy story 2 skulle säljas med argumentet att dessa innehöll si och så många procent fler dataanimerade scener än föregångarna. Kanske man skulle lagt mer tid på manus (det blir lite väl abstrakt emellanåt, och alltför repetitivt efter ett tag) och lite mindre på rekvisita, scenografi, smink och dataanimerade djur. Det blir lite för mycket av det goda och, som det heter, less is more. Lite väl Lönnebergskt gosigt blir det mellan varven, och de där byoriginalen är lite för mjäkiga för min smak, och det vilar lite pilsnerfilmsmoral (och dito -pekoral) över dem. Och när Molly badar badkar omgett av levande ljus blir jag riktigt förbannd. Detta är en av filmvärldens värsta klichéer, lika illa som när hundar alltid överlever katastroffilmer och dyker upp i slutet med svansen snurrande som en propeller och huvudet på sned.

Men jag ser definitivt fram emot Pileruds första, riktiga långfilm. Och jag ser gärna mer av Yohanna Idha än det hon visar här (tolka det som ni vill...)! Ett plus även till den varierade musiken, som till största delen framförs av bandet Cosmica, en ny bekanskap för mig.