Steven Spielbergs mer allvarsamma filmskapande har på senare år rönt betydligt mer artistiska framgångar än hans äventyrligt underhållande filmer. Skiftet kom egentligen redan med Purpurfärgen 1985, när den känslomässiga härdsmältan från spektaklet Närkontakt av tredje graden och mästerverket E.T. förenades med en verklig historisk bakgrund. Whoopi Goldbergs Celie blev den första i raden av plågade antagonister som sakta finner sin styrka i en förtryckande omvärld. Sedan dess har Spielberg demonstrerat gång på gång att när han gör film om något verklighetsbaserat och nära till hjärtat blir det i regel väldigt bra, och München är inget undantag.

Många har på förhand stämplat filmen som en kontroversiell och kraftfull protest mot den pågående konflikten Palestina och Israel emellan. Låt mig säga att styrkan finns i hans tilltal redan från första början, men att München snarare är en protest mot vedergällningarnas våldsspiral oavsett vilken konflikt det rör sig om. Medan grundförutsättningen för intrigen är motsättningarna mellan palestinier och israeler, tar Spielberg verklighetsförankringen och förskjuter den på ett mycket stilfullt vis till ett individuellt perspektiv. På så sätt blir det en historia om soldatens förruttnande själ - legoknekten som ger upp sin humanitet på statens begäran. Trots filmens många resor världen över och den stora mängd rollfigurer som Eric Banas Avner möter i sin jakt står slutstriden i den privata sfär han under tiden försummat. En av de många stilistiska finesserna i München är hur vi får filmens prolog återberättad för oss. Gisslantagningen vid OS 1972 - där Svarta September-rörelsen bröt sig in i israeliska OS-lagets förläggning, tog dem som gisslan och slutligen orsakade samtligas död vid den misslyckade fritagningen på flygplatsen - avverkas på kort tid, där samma nyhetssändningar som även förekom i Kevin McDonalds dokumentär En dag i september återanvänds.

Övergången till fiktion sker subtilt genom att låta Golda Meir förklara att freden får vänta. Hämnden prioriteras och den forne livvakten Avner blir anlitad, bara ett par månader innan hans förstfödda dotter ska lämna mammas mage, att ansvara för den hemliga exekutionspluton som ska eliminera de elva ansvariga för München-dåden. Till sin hjälp får han ett aldrig sinande bankkonto i Zürich, samt fyra vitt skilda kollegor som i sina sympatier för den israeliska staten lämnat respektive vardag för att resa runt i Europa och ta livet av folk. Spielberg får stundtals problem med att behålla de realistiska aspekterna i detta företag. Avners grupp är på samma gång en politisk Mission impossible-grupp som en fumlande Jönssonligan, där det stundom känns oklart varför det råder stenhård sekretess om den statliga sponsringen, medan dåden ändå ska framstå som avskräckande mot framtida terrorister. Nåja, man förlåter en del av dessa aspekter när historien skiftar mot en alltmer pessimistisk ton. Avners uppdrag fortgår i många år och gör att han heller inte återser sin familj under denna tid. Samtidigt kommer det även in rapporter om vedergällningar för hans attentat - flygkapningar, brevbomber - som adderar till de redan katastrofala dödssiffrorna. Vad spelar det längre för roll om han undanröjer de elva män han från början skickades ut efter? När historien knyts samman kring Avners paranoia och tvekan briljerar Spielberg. Avners föreställningar om gisslantagningen i München återberättas vid ett par tillfällen under filmens gång, men enbart som motiv i hans huvud för att legitimera de dåd han genomför. När detta slutligen når en klimax - i en för Spielberg ovanligt frispråkig scen - anspelar Avners urladdning inte enbart på sitt eget moraliska dilemma, utan på mänskliga konflikters allmänna absurditet. En blinkning åt båda sidor i denna och många andra laddade konflikter att omhulda en nödvändig dialog, snarare än att ta till vapen.

Samtidigt vågar dock Spielberg säga att en sådan triumf kanske aldrig kommer att inträffa. Vi får ynnesten som publik att själva gissa hur historien slutar…