Anlände till Hongkong i förrgår. Det gjorde visst regnsäsongen också, första regnet föll tungt bara timmar senare, och vissa delar av det förra, brittiska territoriet dränktes snabbt. Turisterna skydde det nybyggda Disneyland (många kineser är här för att fira "Golden week", som bland annat inkluderar arbetarhögtidsdagen 1 maj, och shoppar som galningar...). Vi gick ner till den nya Avenue of stars vid Victoria Harbour, med stjärnor och handavtryck i marken av kända (och för mig helt okända...) skådisar, regissörer och annat löst filmfolk, efter känd Hollywoodförebild. Stannar till vid forne storproducenten Sir Run Run Shaws (f. 1907) plakett. Denne snart 100-årige shanghaines (shanghaian?) producerade ett otal filmer under >30 år tillsammans (eller inte) med storebrodern Run Me (1901-1985), bland andra ökända Bamboo house of dolls, men även hippa Hammer-samarbetet The legend of the 7 golden vampires, medan Vee King Shaw (son till Run Me) producerade den andra Hammer/Shaw-filmen, lika kultiga Shatter (bägge gjordes 1974). I slutet av promenaden står den helt nya, asläckra statyn av Bruce Lee (i marken intill finns plaketten för vietnamesen Hark Tsui), och nånstans mitt emellan finns även en plakett för Bruce Lee. Nånstans närmare statyn finns plaketten för John Woo (som har små händer...), som ju gjorde Mission: Impossible 2. Och därmed har vi så att säga knutit ihop cirkeln, eller slutit säcken...

Mission: Impossible III har regisserats av mannen bakom TV-serierna Alias och Lost, av vilka jag sett kanske halvannat avsnitt av den förstnämnda. Absurt töntig, men Jennifer Garner skulle jag väl kunna dela en djonk med nån kväll. J. J. Abrams debuterar här faktiskt som filmregissör, och med tanke på att M:I:III kostat en miljard kronor, och lite växel, är det inte mycket bang vi fått för våra Hongkong-bucks. Det är samma, jävla smällande som i de övriga två filmerna, samma sanslösa nonstop-action, samma tempo...här finns verkligen ingen tid för eftertanke, karaktärsutveckling eller substans. Snarare snackar vi här om karikatyrer i stil med vilken James Bond-film som helst, där de onda (i detta fall den underbare Philip Seymour Hoffman som den slemma superduperskurken Owen Davian) är riktigt jävligt ondskefullt onda, medan de goda blixtsnabbt hittar lösningar på de små "problem" som hela tiden uppstår, vare sig det gäller att ta sig in i Vatikanen (piece of cake...) eller att klättra uppför de nya skyskraporna i Shanghai (dit jag ska åka om tre veckor...).

Historien i kort: Ethan Hunt har dragit sig tillbaka med tjej och cocktailpartyn, men lockas tillbaka då en gammal vän och kollega kidnappats. Historien fortsätter så med förräderi och att Hunts tjej, numera hustru, kidnappas och gör honom lätt irriterad. Debutanten Abrams faller till och med för den urgamla klyschan "tyst, inzoomad helikopter stiger överraskande upp i bakgrunden", och mer avancerad eller spännande som regissör är alltså Abrams inte. Men om hjärndöd action är din melodi, så håll till godo...!