Jag vet inte varför flera svenska filmer utspelar sig i Norrland helt plötsligt - vi hade Emma och Daniel - Mötet som gick på bio i fjor, och snart (3/9) har Kay Pollak premiär på sin första film på 18 år, Så som i himmelen, som också ska utspela sig där uppe i norr. Fast att säga "Norrland" när man menar Norrbotten eller Västerbotten eller vad man nu menar är egentligen väldigt missvisande. Och man pratar ju aldrig om att en film utspelar sig i Svealand eller Götaland.

Misa är i alla fall en stockholmstjej med skinn på näsan. Hennes mamma är död (ja, likheterna med Emma och Daniel är flera...), och nu vill hennes pappa åka ner hit till Skåne med sin nya tjej. Givetvis krånglar Misa, och väljer att åka till mormor i Norrbotten i stället. Men frågan är om inte tanken på mormor lockar mer än själva mormor, för de har ingen vidare bra kontakt - och så har hon ju ingen TV. Och töntigt blir det när mormor inte har en aning om vad O'Boy är (det har ju bara funnits sen 1959...), och föreslår att de dan efter ska åka till affären och handla "O'Boy, Japp, chips å sånt som unga damer gillar". Halleda. Det står inte heller långt på förrän den farliga Vargen kommer lufsande i skogen intill, och den läskiga musiken poängterar just hur dramatiskt det är när en varghona passerar utanför stugknuten.

Men den dubiösa inledningen åsido, med stigmatiseringen av canis lupus, alltså vargen, och en världsfrånvänd mormor i Lena Granhagens annars utmärkta gestalt, så blir det en riktigt hyfsad film till slut ändå. Ganska snart står det klart att filmen är klart pro-varg, och när Misa släpper sin förlamande vargskräck utvecklar sig denna berättelse i stället till en varm och djupt mänsklig och ekologisk historia som man verkligen kan rekommendera. Misas brist på vänner och sysselsättning förbyts nämligen snart i både nya vänner i form av samepojken Gustav och nämnda varghona, samt även ett engagemang för vargen och hennes tvenne valpar. För givetvis måste dessa utrotas från landet Sveriges yta, åtminstone om de där uppe får bestämma (och det gör de med vapen i hand - det är den starkes rätt som gäller i detta laglösa land). Samerna tycks ju ha gudomlig rätt att bedriva industriell rennäring medelst helikopter och scooter på fjället, och ve den varg, järv eller svensk som inkräktar på deras mäktiga territorium.

Myten om samernas levnadssätt, i nära samklang med naturen, är lika falskt som för flera indianstammar i Nordamerika, nånting som det är politiskt in i helvete inkorrekt att påpeka. Men att ett land som Sverige, som når siffran nio miljoner invånare om ett par månader, men där mindre än en av dessa nio miljoner bor i den norra halvan, inte kan hysa några dussin vargar är inget annat än en skamfläck för oss alla. Försök förklara varghatet bland samer och värmlänningar för en sydeuropé, den som kan! Utanför Rom i Italien strövar 300 vargar alladeles fritt och i fred, medan Spanien har närmare 1.000 vargar utspridda i det bergiga landskapet. Detta i länder med nästan 60, repektive 40 miljoner människor! Och Polen har flera tusen vargar. I brist på logik och vettiga argument påstår folk - på fullt allvar - att Gråben är ett hot mot inte bara renarna, utan även mot människor (att vargarna i filmen är tama, och hämtade från Kolmårdens djurpark, torde motbevisa detta absurda påstående).

Därför är det välgörande att se en film som Misa mi (inspelad i trakterna kring Arjeplog för två år sen), där Misas vänskap med vargarna utvecklas till ett engagemang och en attityd, för de flesta självklar, som går ut på att alla har lika rätt att leva. Och att det är ren och skär snikenhet som gör att man betraktar vargen som sin svurna fiende uppe i norr. Precis som yrkesfiskarna, som helst vill utrota sälar och valar för att de äter upp fisken. Norrbottningen Lena Granhagen (som förresten var med både i Kay Pollaks prisbelönta Barnens ö, 1980, liksom hans senaste, Älska mig från 1986) är rätt charmig som klok surkärring, liksom hon var i Glasblåsarns barn 1998. Måhända är bilden av samerna något onyanserad - men det är deras syn på vargen också.