Den 12 februari 1980 satt man som klistrad framför morsans TV - jag hade ännu inte skaffat nån egen, och det skulle dröja halvannat år innan jag skaffade min första video. Det var Sveriges första match i den olympiska ishockeyturneringen i Lake Placid i staten New York. USA ställde som vanligt upp med ett gäng collegespelare, genomsnittsåldern var 21 år, medan Sverige representerades av bland andra Mats Näslund, Mats Åhlberg, Tomas Jonsson, Bengt Lundholm och Mats Waltin. Vid den här tiden var reglerna stenhårda, och enbart amatörer var välkomna. Att Sovjets lag bestod av idel militärer med ishockeydräkten som enda uniform, och som spelade hockey på heltid, såg man över axeln med.

Jag förväntade mig givetvis en lätt seger - USA hade inte slått Sverige på 20 år - men ack! Jänkarna spelade överraskande bra, och vi hade bara 2-1 när mindre än en minut återstod av matchen. Då pressar USA på och till sist får salig Pelle Lindbergh i den svenska buren ge sig för ett skott från Bill Baker. 2-2 med en halv minut kvar att spela, och vansinnig av ilska cyklade jag hem i vinternatten. Bara oavgjort mot sketna USA, tack för den! Föga anade man då att detta oavgjorda resultat skulle bli USA:s enda förlorade poäng under hela turneringen. De vann resten av sina matcher, och tog hem USA:s första hockeyguld sedan Squaw Valley 1960. Redan i matchen därpå spöade de världstvåorna Tjeckoslovakien med hela 7-3, och tuppkammen växte. Efter segrar mot Rumänien, Norge och Västtyskland väntade så det mäktiga Sovjetunionen i den första av två matcher i slutspelet.

Sovjet hade tre raka OS-guld, hade spöat NHL All Stars i Madison Square Garden i sista matchen på hösten 1979 med 6-0, och bara två dar innan Sverigematchen hade USA klätts av med hela 10-3 av just Sovjet i en träningsmatch. Där hade det unga, amerikanska laget varit fullt upptaget med att beundra gamla spelare som Michailov, Charlamov (som dog i en trafikolycka ett dusintal år senare, berusad) och Petrov, och glömde spela hockey. Ungefär som när USA:s dream team spelar basket i OS numera. Så hur skulle nu USA kunna slå Sovjet i spelet om medaljerna? Jo, tränaren Herb Brooks, som var besatt av att vinna olympiskt guld med USA sedan han själv, som sista man, gallrats ur det amerikanska laget den där gången på hemmaplan 1960, hade sin taktik klar, och den var att skrinna snabbare än ryssarna, vara bättre tränade rent fysiskt, och så stenhård disciplin på det. Bättre hockeyspelare än ryssarna kunde de inte bli på sju månader. Och laget svetsades samman via otaliga uttagningar och testmatcher från sommaren 1979, åkte bland annat till Oslo och spelade 3-3 mot Norge, och tränade, tränade, tränade. Spelarna själva sade långt efteråt att de kände sig manipulerade, rent av hjärntvättade, av Brooks. Men i slutändan var de 20 man som stod ut med hans kadaverdisciplin och stenhårda fysträning. Sju månaders omänsklig träning skulle betala sig.

Kurt Russell är bra som den bistre Brooks i sin tidstypiska öronlappsfrisyr, och hockeysekvenerna är riktigt hyfsade, då man mest använt hockeyspelare och inte skådespelare i rollerna. I februari 1980 var det kalla kriget verkligen iskallt. Sovjet hade invaderat Afghanistan året innan, och USA:s president Jimmy Carter (jordnötsodlaren från Georgia som norrmännen gav Nobels fredspris 2002, trots hans stöd till de fascistiska regeringarna i bland annat Centralamerika under sin tid som president, 1977-81) hotade med att USA skulle utebli från Moskva-OS sommaren 1980 (vilket också blev en realitet, något som mest straffade idrottsmännen), varpå Brezjnev kontrade med att hota utebli från Lake Placid (i stället uteblev hela östblocket från sommar-OS i Los Angeles 1984...). Den iranska revolutionen 1979 slutade i stor nesa för shahens vän USA, där bortåt 100 man ur personalen på den stormade, amerikanska ambassaden hölls som gisslan i 1½ år om jag minns rätt, och det rådde dessutom bensinbrist i bilens förlovade land. Det amerikanska folket behövde nåt att glädja sig åt, nåt som kunde lyfta nationen (ungefär som det svenska fotbollsbronset i USA 1994, mitt i den ekonomiska depressionen) och höja moralen. Det skulle bli USA:s olympiska ishockeylag som stod för detta lyft, som i USA betraktas som ett av de största, amerikanska idrottsögonblicken någonsin, jämte Jesse Owens fyra OS-guld i Berlin 1936 och basebollegendarer som Babe Ruth. Detta kunde konstateras vid en omröstning inför millennieskiftet härom året.

I matchen mot Sovjet den 22 februari 1980 spelade Sovjet byxorna av USA, men målvakten Jim Craig gjorde sitt livs match, och USA kunde dessutom sätta dit 2-2 med en sekund kvar av först perioden via Mark Johnson, som satte dit en slapp retur från storstjärnan Tretjak som varit bofast i det ryska målet sen 17 års ålder 1969. Nu blev han utbytt mot Mysjkin med en sekund kvar, och kunde från båset se hur Sovjet lekte med USA i andra perioden, men ändå stod det bara 3-2 inför den sista. Man började ana stordåd, och dessutom fick tränaren Tichonov hjärnsläpp ("coach crazy" sa backen Fetisov till Johnson många år senare, när de var lagkamrater i New Jersey Devils) och envisades med att matcha de ovan nämnda "gamlingarna" så ofta det bara gick, trots att deras ork började tryta och USA:s vältränade ungdomar lätt åkte ifrån dem. Hade han satt in ungdomarna Vladimir Krutov (som hamnade i Östersund 15 år och 20 kilo senare) och Sergej Makarov i stället hade CCCP grejat segern ändå - ungefär den 50:e raka i så fall - och denna recension (som väl mer liknar ett matchreferat...) aldrig skrivits. Nu blev det i stället ännu en mirakulös vändning, med två amerikanska mål i den avslutande perioden. Och därmed slutar filmen, trots att det återstod en match för USA, den mot Finland. Sverige hade spelat 3-3 mot finnarna, men i OS näst sista match torskade vi så det visslade om det mot Sovjet, 2-9. Alltså måste USA vinna även den sista matchen, den mot Finland, och jodå! I vanlig ordning avgjorde man i slutet. Efter underläge 0-1 och 1-2 tryckte jänkarna in tre mål i sista perioden och var klara guldmedaljörer, medan Sverige slutade trea som vanligt.

Det är dock matchen mot the big, red machine två dagar tidigare som etsat sig fast i folks minnen, med all rätt, för det var en insats av närmast heroisk natur. Eftersom det var kallt krig och mycket prestige stod på spel, betraktades segern givetvis som en patriotisk handling av det amerikanska folket. Filmen avhåller sig dock från att vara patriotisk, och klarar av att hålla en neutral ton hela tiden. På grund av dess karaktär, där materialet bygger på att man känner till hela historien redan - filmen är gjord för de redan frälsta, så att säga - blir det väl aldrig riktigt spännande eller över hövan intressant. De flest fakta är redan väl kända, även om det tillkommer en del intressanta detaljer som man antingen glömt eller aldrig hört talas om. Men visst är filmen ett måste för den som var med, det är alltid kul att återuppliva gamla minnen, och filmen klrar rätt bra av att balansera de två tyngdpunkterna, hockeymatcherna och Brooks drillning av spelarna.

Alla spelare utom en slutade som proffs i NHL, av vilka de mest kända blev Neal Broten, Mark Pavelich, Ken Morrow och Mark Johnson, som numera tränar USA:s damlag. Herb Brooks gick vidare mot nya äventyr som tränare i fyra olika lag i NHL (dock utan att någonsin vinna Stanley Cup), som tränare för Frankrike i Nagano-OS 1998, och än en gång som tränare för USA i ett amerikanskt vinter-OS, det i Salt Lake City 2002. Den gången blev det dock stryk i finalen mot Kanada. Sagan fick ett tragiskt slut då han, just som denna film påbörjats i augusti i fjor, somnade vid ratten på väg hem till St. Paul, Minnesota, och dödskraschade med sin minivan. Herb Brooks blev 66.