Året är 2054 och tro det eller ej, men i Washington DC har inte ett enda mord begåtts på flera år. Orsaken till detta är de ”prekognitiva”, tre människor med psykiska krafter som kan se mord innan de äger rum, varpå kommissarie John Anderton (Tom Cruise) och hans team kan gripa mördarna redan innan de utfört sina dåd. (Med följden att de alla med gott samvete kan utbrista: ”I didn’t do anything!”)

Systemet verkar hundraprocentigt och Anderton blir lite upprörd då en man från justitiedepartementet (Colin Farrell) dyker upp och ställer kritiska frågor. Fast snart nog får han själv skäl att ifrågasätta. De prekognitiva utpekar nämligen honom som mördare och tvingar honom därigenom att fly, medan tankarna far genom hans huvud: Är förutsägelserna inte alltid korrekta? Kan han förhindra att mordet äger rum? Vem är mannen han kanske kommer att mörda? Är det någon som satt honom i en fälla?

Filmen bygger på en novell av Philip K. Dick, mannen som även skrev förlagan till Bladerunner, och båda framhäver nya moraliska frågor framtiden kan komma att ställa oss inför. I Bladerunner var det frågan huruvida något av människan skapat kan anses berättigat till människovärde, här är det alltså frågan om hur man bör förhålla sig till en möjlighet att konkret förutsäga människors framtid, och i förlängningen om den fria viljans vara eller inte vara. Och om vi bortser från de psykiska krafterna i filmen så är det ett frågekomplex som säkert kan bli högaktuellt förr än många anar, med tanke på hur snabbt genforskningen för närvarande går framåt. Faktum är förresten att jag för en tid sedan läste om ett rättsfall i USA där en brottsling fick sänkt straff med motiveringen att han ärvt dåliga gener, så kanske borde det redan idag vara högaktuellt?

Om detta är ett för allvarligt område för dig att orka bry dig om så har filmen emellertid även annat att erbjuda ifråga om framtidsspekulationer. T.ex. finns här animerade reklamskyltar som tilltalar förbipasserande med deras namn efter att ha fastställt deras identitet genom en sekundsnabb ögon-scanning, fabriker helt utan arbetare och bilvägar vilka går vertikalt likaväl som horisontellt. Fast givetvis är den stora frågan huruvida filmen är spännande eller inte. Och på det måste jag tyvärr svara med ett stort NJA.

Ganska spännande är det förvisso under filmens gång då det finns många obesvarade frågor att fundera över, men så där riktigt nervpåfrestande spännande som man egentligen vill ha det i en film, det blir det aldrig. Sett i backspegeln är det sedan tydligt hur konventionell intrigens grundstruktur faktiskt är, liksom att den innehåller en del logiska luckor som irriterar även om de inte är så fruktansvärt stora. Vad som framförallt hotar ett gott betyg är dock slutet, vilket jag ser som en mindre katastrof.

Att ingen lär bli det minsta överraskad över vem som där visar sig vara filmens ”bad guy” går kanske att ha överseende med, men att det bevis som till sist fäller denna person är något jag sett spela samma roll i hundra gamla Musse Pigg-serier och ansett löjligt redan på den nivån, det kan jag omöjligt förlåta en filmskapare av Spielbergs kaliber. Det stinker nödlösning om det lång väg! Ja, hela slutet känns som ett hafsverk med sina snabba hopp och sina många klyschor.

Annat i filmen man kan klaga på: 1. Andertons tragiska bakgrundshistoria, som även om den fyller en viss praktisk funktion är påfrestande i sina försök att spela på känslor en modern filmtittare ändå är för avtrubbad för att hysa inför en så pass tvådimensionell karaktär. 2. Det irriterande kalla vita ljus varenda scen är indränkt i. 3. Ett antal försök till lustigheter vilka i princip alla faller platt till marken.

Fast ibland lyfter sig Minority Report och lyckas för några minuter bli stor filmkonst, det erkännandet måste ges. Ett av de tillfällena är scenen där Anderton uppsökt en svensk kirurg som utför olagliga operationer, för att få sina ögon utbytta. Kirurgen spelas helt underbart av Peter Stormare och han har en kvinnlig assistent som går omkring och sjunger på ”Små grodorna”. (Ja, faktiskt!) Frågan är om inte den scenen ensam gör filmen värd att ses, trots alla dess brister. Och så är ju Max von Sydow med också, i rollen som Andertons chef. Alltid lika kul att se honom i storproduktioner.

Så okej, det får väl bli en trea då. Men det är en av de svagaste jag någonsin delat ut.


Tack till SF för recensionsexemplaret!