Det sägs att man antingen älskar eller hatar bröderna Farrelys filmer. Jag ligger dock nånstans mittemellan. Deras tidigare filmer Dum och dummare, Kingpin och Den där Mary är alla helt ok komedier och det har blivit bättre för varje film som kommit. Mina jag och Irene är nog deras bästa, men ingen film jag kan höja till skyarna.

Jim Carrey spelar Charlie Baileygates, en polis vid Rhode Island polisdistrikt. Han lever ensam med sina tre fullvuxna svarta barn efter att hans fru lämnat honom med chauffören från deras bröllopsdag. Han är dvärg och dessutom svart! Charlie förtränger allt, han är iskall till allt dåligt som hänt honom. Inte konstigt att hans vrede och frustration vill komma ut. I detta fall som en annan identitet i form av Hank, en Clint Eastwood hesande hårding med kort temperament och som inte är rädd för något. När de senare blir kära i samma tjej, Irene (Renée Zellweger), blir det en kamp mellan två män i en kropp.

Jim Carrey visar ännu en gång att han är en av dem bästa komikerna i vår tid. Rollen är troligen direkt skriven för honom och jag kan inte tänka mig någon annan i rollen som Charlie/Hank.

Bröderna Farrely tar ännu ett steg framåt i smaklöshet, men jag imponeras av att de faktiskt ännu en gång fått ihop en smart och fungerande historia trots sitt sinne för kiss och bajshumor. Ibland går det dock överstyr så att det inte blir roligt längre utan bara fånigt. Det finns scener här som troligen kommer bli klassiska precis som i deras tidigare filmer men det finns mycket här som inte ens får en att le.

Filmens betyg är mycket starkt. Jag skulle vilja ge den ett högre betyg och det kommer möjligen efter en andra titt.