Vanlig, enkel popmusik kan ibland ha en förlösande verkan. Det är nämligen först när jag går hemma och gnolar på ”Wonderful life”, Blacks hit från 80-talet, som jag inser hur kärleksfullt regissören Robert Guédiguian har skildrat Marseille. Låten ingår i hans film Min pappa är ingenjör, och tillsammans med Robert Palmers ”Johnny and Mary” och John Miles ”Music” mixas den med melankolisk, armenisk musik och en stråkkvartett av Mozart. Poplåtarna ingår inte som en naturlig del av handlingen, men de är ändå alltför framträdande för att enbart vara bakgrundsmusik. I stället ger de filmen en positiv atmosfär.

Min pappa är ingenjör är en kärlekshistoria om Natacha (Ariane Ascaride) och Jèrèmie (Jean-Pierre Darroussin) som växte upp tillsammans. Båda blir läkare, men de glider ifrån varandra när han väljer att göra karriär i Paris. Natacha försöker praktisera sina socialistiska läkarideal i Marseilles fattiga arbetarkvarter. Arbetet kräver ett högt pris då hon blir sjuk och förlorar viljan att leva. Apatisk ligger Natacha hos sina föräldrar när Jèrèmie återvänder för att reda ut vad som hänt. Han börjar nysta i en historia om intolerans, fördomar och krossade drömmar, samtidigt som han börjar omvärdera sitt eget liv. Marseille är Frankrikes största hamnstad, men hamntrafiken har minskat kraftigt och arbetslösheten är stor. Det är ändå inte hopplöshet och social misär som präglar Robert Guédiguians film. Att han är född och uppvuxen i Marseille märks i den ömsinta och detaljerade skildringen av arbetarkvarteren och dess invånare. Även om vardagens grå betong ständigt finns med på bilderna så förmår Guérdiguian ändå skapa ljusa, vackra och impressionistiska bilder. Det gör han till exempel när Natacha och Jèrèmie har picknick ute vid hamnen med ett soldränkt, skimrande hav som bakgrund.

Runt kvarteret där Natacha bor och har sin praktik flockas ett gäng ungdomar filmen igenom. De bildar nästan en liten mänsklig mur runt kvarteret. Från början faller jag för mina egna fördomar och ser dem som ett gäng ligister, trots att de inget ont gör. Mot slutet uppfattar jag snarare de tysta ungdomarna som skyddsänglar. Deras ständiga närvoro överlåter Robert Guédiguian till åskådaren att tolka. Däremot finns inte den gemenskap bland befolkningen som Natacha drömmer om när hon skrapar på ytan. Traditionellt har Marseilles befolkning bestått av en stor andel invandrare. Tidigare dominerades den gruppen av italienare, men numera är nordafrikaner i majoritet. De gamla italienarna ser sig själva som riktiga fransmän, vilket skapar konflikter när ett ungt par från vardera sidan förälskar sig i varandra. Mitt i historen om Natacha och Jèrèmie lägger Guédiguian således också in en Romeo och Julia-historia.

Min pappa är ingenjör är en klart sevärd film. Framför allt har den ett politisk och socialt patos som är ovanligt idag. Det är mycket Robert Guédiguian vill berätta, kanske allt för mycket emellanåt. Den historia som Jèrèmie nystar upp sträcker sig från 1974 fram till våra dagar. En hel del av det filmen vill ha sagt ligger i undertexterna, och man anar en stor besvikelse över vänsterrörelsen och Sovjets misslyckande. Till berättelsens alla återblickar lägger han även in drömsekvenser, vilket medför att berättarstrukturen som helhet blir allt för komplicerad, och filmen förlorar därigenom lite kraft.