Amélie från Belgien är född i Japan, och bodde där de fem första åren av sitt liv. Hon längtar tillbaka dit så mycket att hon nu tagit anställning på ett kontor i Tokyo, och hon får börja längst ner på den skala som avser kvinnliga kontorsslavar i det starkt hierarkiska, japanska kontorssamhället. Hon får koka kaffe och te. Hon avancerar snart till att bli framflyttare av kontorskalendrarna, det vill säga det är hon som skiftar datum på dem.

Hon begår så en dag det stora misstaget att prata perfekt japanska när hon serverar varma drycker vid en förhandling mellan hennes företag, Yumimoto, och en presumtiv kund, varför hon efteråt skälls ut på stående fot. Orsak: hon kan ju avslöja hemligheter och kanske rent av själv vara företagsspion för nåt västerländskt företag, då hon förstod allt som sades vid förhandlingsbordet...som straff får hon nu ett tjockt kompendium - chefens golfklubbs regelverk - att kopiera. Och det duger inte att sätta kopieringsmaskinen på auto, för då blir kopiorna inte perfekta. Så hon får börja om och kopiera alla papper för hand, vilket tar sex timmar i stället för en kvart. Men chefen är fortfarande inte nöjd, och i flera dagar får hon nu kopiera samma, jävla papper. Som alltid direkt åker i soporna. Till sist inser hon att detta är ett meningslöst Sisyfosarbete, och sätter kopieringen på auto varenda gång. De blir ju ändå underkända...

Amélie har nu börjat skrapa lite på ytan och tror sig ha börjat förstå hur den japanska företagshierarkin fungerar. Alla egna initiativ ses som egoistisk illvilja och är ett djävulens (det vill säga västerländskt) påbud. Att komma med självständiga lösningar på problem ses som "vidrig pragmatism", och egna initiativ ses som ett Djävulens, det vill säga västerländskt, påhitt. Och snart förråds hon av sin närmsta chef, den långa, vackra Fubuki-san. Så mycket värre dessutom för Amélie när hon råkar se denna gråta efter att själv ha blivit offentligt utskälld av sin chef, och när hon till sist sätts att städa kontorstoaletterna (trots att städerskorna gör det varje kväll), är förnedringen total. Hon inser hur rätt den är, en gamla sanningen som säger att hjärnan är ett underbart redskap. Den börjar arbeta direkt på morgonen när man vaknar, och slutar inte förrän man kommit till jobbet. Det måste vara en japan som kommit på detta.

Filmen är lite småputtrigt rolig emellanåt, men mest enerverande. Den allestädes närvarande berättarrösten blir rätt så irriterande efter ett tag, och Fubukis ständiga klankande på Västvärlden och dess undermåliga människor känns direkt som ett eko från den gamla militärdiktatur Japan en gång var fram till för en 75 år sen, och det lämnar en besk eftersmak.