Att stor konst föds ur kaos är väl snarast något som lärs ut på konstskolor. Det är så pass elementärt och generaliserat att ingen förmår förvånas över det längre. Men att den professionella relationen mellan Werner Herzog och Klaus Kinski kunde fortleva i femton år slår mig ändå som mirakulöst. Denna dokumentär, inspelad åtta år efter Kinskis död, förmedlar anekdoter som stundtals låter för vanvettiga för att sanna, samtidigt som små glimtar av solsken i deras umgänge ändå skiner igenom. Det är Werners nekrolog över sin vän, kollega och ständige kombattant. En berättelse och en liten krusning på ytan av en förklaring till hur fem av hans kanske bästa filmer kunde fullbordas. Kort sagt – historien om ett femtonårigt krig.

Med hjälp av under inspelningen-bilder från Aguirre, Fitzcarraldo och Woyzeck, intervjuer med några av Kinskis motspelare, filmbilder av Kinskis Jesus-turnéer och självfallet Herzogs egna (möjligtvis omtvistbara) minnen, målas en bild av den argaste skådisen någonsin. För er som inte sett denna film än, vill jag bespara er anekdoterna till förmån för Herzogs lustfyllda och välformulerade redogörelser. Men materialet är kort och gott guld värt.

Synd blir dock att Herzog, med dokumenterad känsla för berättande, inte lyckas ge en mer känslosam beskrivning av sin forna kollega. Under några korta scener ges anekdoter av en period då Kinski för en gångs skull uppförde sig gladlynt i Herzogs närvaro. Men om detta skänker en relief till de mer vansinniga stunderna, så hjälper det föga att nyansera porträttet av Kinski. Något som Herzog efter alla år av bekantskap borde kunna uttala sig om. Inga orsaker till de furiösa utbrotten eller vidgad bakgrund till Kinskis persona (med en karriär på cirka nittiotalet filmer bakom sig innan de möttes). Snarare blir Min bästa ovän en häpnadsväckande reducering av Kinski till en slags Angry Man-seriefigur. Ett väldigt underhållande porträtt av galenskap utan att det skänker något uns av förståelse till tokeriet. Som illustration av titeln är det dock på pricken – en gestaltning av tacksamhet och barnsligt bibehållet agg på samma gång. Även om Herzogs tonfall ljuder mer av kärlek än av hat.